Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Per Sörensson, Fältherrar, härorganisation och krigföring under trettioåriga krigets senare skede. En orientering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
Per Sörensson.
så särskilt stort intresse, och efter Wallensteins försvinnande
från skådebanan finns det ej längre någon central
personlighet, kring vilken intresset på samma sätt kan samla sig
som kring de förut nämnda. Om man ej tar hänsyn till
kardinal-infanten och konung Ferdinand, vid vilkas korta
gästroller på den tyska krigsskådeplatsen det trots deras
lysande seger vid Nördlingen i detta sammanhang ej torde
vara nödigt att uppehålla sig, äro de mest bemärkta
fältherrarna på den habsburgska sidan Gallas, Piccolomini,
ärkehertig Leopold Vilhelm, Mercy och Hatzfeldt. Möjligen
bör man även nämna Lamboy, Melander och Götz, kanske
även, då han blev ganska mycket använd, Savelli, vilken
utan tvekan torde kunna betecknas som den odugligaste av
alla, som under hela kriget kommo att intaga någon ledande
ställning. På motsidan ha vi under första tiden hertig
Bernhard och Banér — Horn försvinner ju redan 1634 —, därpå
Torstenson och Guébriant, slutligen Wrangel, Condé och
Turenne. Karl Gustav hann under sin korta tid som
överbefälhavare aldrig att visa, vad han dugde till, Stålhandske
skar som självständig befälhavare just inga lagrar, och
Königsmarck var mera partigängare än fältherre.
Redan namnen ge vid handen, att, om man undantager
furstarna, tyskarna i första ledet ej ha mer än en enda
representant, Hatzfeldt, och även han kan blott med en viss tvekan
placeras bland de främsta. Detta är så mycket
anmärkningsvärdare, som trupperna alldeles övervägande voro av
tysk nationalitet. Både svenskar och fransmän gjorde
huvudsakligen garnisonstjänst och ansågos som fälttrupper ej kunna
mäta sig med tyskarna. Svenskarna sjuknade och dogo i
fält i så stora massor, att efter blott ett par månaders
fälttåg truppförbanden vanligtvis voro reducerade till blott en
bråkdel av sin ursprungliga styrka1. Fransmännen åter
hade en oövervinnelig motvilja mot krigstjänsten i det
barbariska Tyskland och deserterade i stora massor, så fort de
1 B. v. Chemnitz: Der königl. Sch wed. in Teutschland gefiihrte Krieg.
Torstensons skriv, till Kungl. Maj., till J. Oxenstierna m. fl. R. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
