Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Per Sörensson, Fältherrar, härorganisation och krigföring under trettioåriga krigets senare skede. En orientering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
Per Sörensson.
tjänst i den svenska \ Men finanserna voro hos alla de
krigförande makterna miserabla, och kontanta pengar voro
ytterst svåra att anskaffa. Följden blev, att man i görligaste
mån skonade sitt människomaterial, sökte »konservera armén».
Men för att kunna göra detta var det ej nog att undvika
slag. Med dåtida otillfredsställande sjukvårdsförhållanden voro
sjukdomarna härarnas utan all jämförelse farligaste fiender
och deras offer betydligt talrikare än de i striden fallna.
Vidare medförde, som redan nämnt, missnöje och brist
alltid desertering i stor skala. Lyckades man således försvåra
fiendens proviantering och furagering, kunde detta för denne
ha lika ödesdigra verkningar som ett förlorat fältslag, utan att
man själv behövde utsätta sig för riskerna av ett sådant. Efter
Baners död och det misslyckade anfallet på de förbundna
vid Wolfenbuttel hade den kejserliga härledningen slagit in
på denna väg, och den hade också vid Torstensons ankomst
lyckats bringa den svenska hären i ett ytterst betänkligt
läge2. Sedermera upprev Torstenson själv på detta sätt
så gott som helt ett par fientliga härar, särskilt Gallas’ 1644,
varvid dock själva slutakten bildades av ett rytterianfall mot
det fientliga kavalleriet, som slingrat sig ur dödsomfamningen.
Landets alltmer tilltagande utarmning och de usla
kommunikationerna gjorde detta stridssätt så mycket verksammare.
Men det krävde ett överlägset kavalleri, ty endast med
tillhjälp av ett sådant kunde man hindra fienden från att
utnyttja den kringliggande traktens resurser och trygga den
egna tillförseln. Så ökades ytterligare kavalleriets betydelse,
och härarna bestodo ofta till mer än hälften av ryttare.
Helt kunde man dock ej undvara infanteriet, ty detta
behövdes vid angreppen på de fasta platserna, av vilka det
fanns ett otal. I och för sig hade naturligtvis de flesta av
dessa blott en mycket liten betydelse, men dit brukade de
i omnejden förhandenvarande livsmedlen till allra största
delen föras, och så var en framryckande armé nästan nöd-
1 Feldakten för slutet av år 1642 och början av 1643. Kejsarens brev
till Leopold Vilhelm. Öst. statsarkivet.
2 Chemnitz a. a. Feldakten. C.G.Wrangels konc.Skoklostersamlingen. R.A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
