Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjalmar Holmquist, Svenska kyrkan under Erik XIV. Översikt över nyare forskningar och försök till en omvärdering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276
Hjalmar Holmquist.
liksom av Eriks egen kalvinske lärare, som synes ha blivit
inkallad från Basel, en ej oviktig detalj för belysning av den
svenska reformationens tyska förbindelser, har väl bidragit till
det kungliga patent 1561, som inbjöd främlingar att bosätta sig
i Sverige, närmast utnyttjat av undan protestantförföljelsen flydda
franska och nederländska kalvinister. Detta förde Sverige att
på annat sätt än förut intressera sig för det politiskt-religiösa
spelet mellan Frankrike och Spanien. — Men ej heller
motre-formationen slumrade. Vid början av Eriks regering fick Sverige
den första känningen av dess stora framstöt, om ock blott
övergående. Pius IV sände 1561 en av kurians skickligaste
diplomater, venetianaren Commendone, till de nordiska konungarna
med erbjudan att skicka representanter till konsiliet i Trient.
Commendone (-J- 1584) hade som nuntie i Polen vunnit relativt
stor kännedom om de nordiska förhållandena och kom även i
fortsättningen rätt mycket att bestämma kurians svenska politik.
Nu stötte han dock på stora svårigheter. Fredrik II vägrade
bryskt att ta emot en påvlig legat. I Danmark hade man redan
gått till prohibitiva lagstiftningsåtgärder mot katoliker, och
Danmark blev ock under den följande tiden av Rom betraktat som
kätteriets egentliga härd i Norden, mot vilket man borde skaffa
Sverige politiskt stod. Men även Erik visade sig svåråtkomlig.
Hans liksom brodern Johans kyrkliga intresse synes närmast
lia vänt sig till de nyss skedda förändringarna i England; även
anglikanismen begynte visa sig på Sveriges religiösa horisont.
Erik uppsköt i hövlig form gång på gång audiensen för den
påvlige nuntien och inbjöd honom slutligen älskvärt att följa
med på kungens planerade resa till England, som ej blev av
(jfr H. Biaudet i finska vetenskapssocietetens Acta vol. XLV1I).
Commendones besök misslyckades; och nordiska kriget
omintetgjorde t. v. nya försök. Men för den i vardande stadda
svenska evangeliska kyrkans ledare måste trevarna utifrån
bekräfta den bjudande nödvändigheten att under hänsyn till de
yttre förhållandenas möjligheter och faror äntligen söka ge
kyrkan en fast utformning.
I medelpunkten för kyrkolivet stod ärkebiskopen Laurentius
Petri Nericius. Med en blandning av seghet och svaghet gent
emot den kungliga maktpolitiken under Gustav Vasa, som mycket
påminner om ärkebiskop Cranmer under Henrik VIII, hade
Laurentius genom tre årtionden sökt bevara och utveckla de
svenska reformatorernas kyrkliga ideal. När Gustav var borta
och Eriks engelska intresse underlättade organisationsfrågornas
upptagande, kunde Laurentius föra detta kyrkoideal till full
utgestaltning. Det skedde främst genom den kyrkoordning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
