Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjalmar Holmquist, Svenska kyrkan under Erik XIV. Översikt över nyare forskningar och försök till en omvärdering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286
Hjalmar Holmquist.
ning och ursprunglig evangelisk ända i linjen från Olavus Petris
»Domareregler». Så bibehållas ock på ett ålderdomligare sätt
än i andra evangeliska kyrkor yttre medeltidsformer vid
kyrkotuktens reglerande i Sverige genom ärkebiskop Lars, bl. a. lilla
bannet, pliktpallen, syndarens närvaro blott vid predikan, botens
fördelning på karener (40-dagars perioder) av växlande
stränghet, åläggandet att var dag bedja ett antal Fader Vår.
A andra sidan bidrog sammansmältningen av medeltida
landskapslagar och äktluthersk ända otvivelaktigt till den svenska
kyrkotuktens påfallande evangeliska mildhet mitt i de eljes så
stränga lagstadgandena vid denna tid (Erik XIV:s påbud om
högmålssaker 1563 belade gudsförsmädelse med dödsstraff).
Kyrkan får ej som medeltiden och ännu ordinantian 1527
utsträcka kyrkoplikten till världsliga straff; kyrkans dorn »går
icke på någon människas liv, lekamen, gods eller ägor, vilka
överheten tillkommer, utan går allenast på bannsmål och vad
därtill hörer». Där hjärtats ånger är uppenbar, avstyrkes varje
yttre bottvång, och där kyrkoplikt ålägges, skall den väljas så
»att den går tvärs emot synden, som bedriven är, och förtrycker
henne». Den skall vara sådan att den enligt Domarereglernas
princip upprättar den brottslige och ej tvärs om, och att det
evangeliska kärleksmotivet blir det översta i kyrkotukten. Stora
bannet får enligt kyrkoordningen endast användas i yttersta
nödfall och först då andra kyrkotuktsåtgärder visat sig fruktlösa;
det får ej sättas för världsliga sakers skuld såsom gäld o. d.
utan blott gälla grova laster och missgärningar. Här bevaras
visserligen i Tillägget en rest av medeltida bestraffning, som i
Sverige synes ha setat segt fast: vid brott av särskilt ful art
såsom tidelag, kätteri, fadermord o. d. kan man sätta
ogärningsmannen att stå naken för kyrkodörren och slita ris — ett
ödesdigert moment vid ortodoxiens kommande omgestaltning av
kyrkotukten. Men Tilläggets conclusio blir, att det ej kan givas
någon fullkomlig ordning för uppenbar skrift, då det är stor
åtskillnad på både brottslingar och brott; man skall söka se
till sinnelaget och omständigheterna och avgöra med förnuft,
beskedlighet och trohet — åter »Domarereglernas» stora
grundsats. Och tillägget slutar med, att om uppenbar skrift i denna
form ej går att bruka, utan att man åter glider in i de
missbruk, som varit under påven, så vore det bättre att platt
nedlägga plikten och efter syndarens bekännelse och absolution ej
ålägga honom någon kyrkoplikt alis utan blott förmana honom
att härefter taga sig bättre tillvara.
Om vi sammanfatta ovan angivna drag i den ordning för den
svenska kyrkans liv, som 1561 utformats, framträder en högintres-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
