Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ingvar Andersson, Förebilden för Gustav Vasas arvförening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förebilden för Gustav Vasas arvförening.
227
Vasas konungadöme under hans senare tid formellt rönte
stark influens från tyskt håll, är otvivelaktigt riktigt, men
att detta gäller själva anordningen av arvkonungadömet, är
därmed icke givet.
Det fanns vid denna tid inom de arvriken, med vilka
Sverige kunde tänkas vara i beröring, tre olika former för
furstlig arvsföljd.
Den äldsta och fastaste fanns i Frankrike. Det var den
rent linealt-agnatiska, d. v. s. endast arvsföljd för manliga
avkomlingar av manliga släktgrenar. Vid början av
1300-talet ställdes man där på allvar inför problemet, huruvida
arvsrätten gällde även kvinnor, och därvid uppställdes
principen, att så icke vore fallet. Tillfälliga politiska situationer
framkallade ett avgörande i denna riktning; senare
fram-sökte man också en ärevördig auktoritet för denna
uppfattning i den saliska lageris arvsrättsstadgande 1. Vid 1500-talets
början var denna form stadfäst. Två nya grenar av
konungahuset följde med få års mellanrum på den franska tronen
(1498 och 1515) enligt dessa bestämmelser. Formen
framhölls av de statslärde som något för landet utmärkande. I
en redogörelse för Frankrikes framstående ställning yttrar
en statsteoretiker från denna tid bland annat: det är
»singu-lare», att väldet i detta land endast övergår till män. Den
Iag, i vilken detta påbjudes, kallas den saliska; stadgandet är
ypperligt, ty om kvinnor finge rätt till tronföljden, kunde det
hända, att högsta makten överginge till en utlänning, varmed
många besvärligheter skulle följa 2.
En annan form hade tronföljden fått i England. Under
senmedeltidens ständiga inbördesstrider lades ganska
växlande vikt vid arvkonungatiteln, men från 1400-talets slut
var arvriket allmänt accepterat. Även här hade i början av
1400-talet en tendens kommit till synes att beröva kvinnliga
medlemmar av det kungliga huset och deras avkomlingar
1 Viollet, Histoire des institutions politiques et administratives de la
France II, sid. 55 ff.
2 Seyssel, La Grand’ Monarchie, cit. efter Sleidanus’ latinska
översättning (1548), fol. 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
