Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull: Saxo inför Bestyrelsen av Det danske Sprog- og Litteraturselskab
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Saxo inför Det danske Litteraturselskab.
267
höver inrimmet inte vara det. Här ett par tillfälligt valda
exempel:
161 1-2.
Ingenioque animos produnt et corda rigore
Officii signant ausumque labore f&tentur.
180 12-1:C
Leni morte fruar placidoque sub astra levandus
Fimeve vi morbi de/ungar vulneris expers.
Exemplen visar, liksom fertur och formam, att
Bestyrelsens angrepp på assonansen inte lyckats, och att redan
denna assonans gör rättelsen av formam till famam omöjlig.
Men formam måste också innehållsmessigt vara rätta
ordet. Olycklig den kvinna, säger Saxo, — och han talar
här allmänt om kvinnan — som drives fram förblindad i sin
lystnad efter älskog; hon är som ett brunstigt sto och jordar
genom sin lidelse sin skönhet. Med andra ord: den djuriska
brunsten förtar intrycket av hennes skönhet. Uttagandet av
formam, dess ersättande med det intetsägande famam, ryktet,
det goda ryktet, inleder en helt ny tankegång; det är den
rena skolmästerliga förflackningen av ett målande, pregnant
uttryck.
Den lärda bestyrelsen med dess formand i spetsen
förstår inte detta om bur den djuriska brunsten verkar. Saxo
var en gammal herre, som sett mycket och lärt mycket,
också i de högsta kretsar. Han förstod det alltså.
Sepelire formam, slutar Bestyrelsen, är okänt i klassiskt
och saxoniskt latin; sepelire famam finns hos Ovidius. Saxo
var mer än den verldsförfarne: han var också en stor poet.
Tror verkligen Bestyrelsen, att denne store poet var bunden
av Ovidius, att han inte var mäktig ett eget, fullödigt uttryck
och att han alltid behövde upprepa sig sjelv?
164 31-32.
Hane quoque discedentem iuvenis curru delatus
in-sequitur. Qui cum conspecti senis vulneribus opem laturus
accederet, quisnam esset rogatus o: då kvinnan avlägsnade
sig, kom en ung man åkande i en vagn. När han, conspecti
senis vulneribus opem laturus, kom närmare, blev han
tillfrågad, vern han var.
Utgivarna har här rättat conspecti till conspectis.
Upphovsman till rättelsen är Jörgen Olrik.
När Bestyrelsen (48—50) skall försvara denna rättelse,
uttalar den, att uttryckssättet i Editio princeps är »särdeles
påfallande», i det man skulle vänta, att vad den unge
mannen brakte hjelp inte var såren, utan åldringen. Enligt Be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
