Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harald Elovson, »Den medeltida renässansen». En litteraturhistoriografisk studie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Den medeltida renässansen».
215
skolornas uppblomstring och sluta med de äldsta universitetens
grundläggning. Han erinrar dessutom om att den medeltida
renässansens olika yttringar inte är samtidiga. »The revival of
the Latin classics» börjar redan under 1000-talet, »the
philo-sophical revival» når sin höjdpunkt först under 1200-talet. Han
framhåller vidare, att den medeltida renässansen till skillnad
från den italienska inte kan tillskrivas ett visst särskilt land.
Frankrike har betytt mest för den, men även Italien, England
och i viss mån också Spanien och Tyskland har gjort insatser
Slutligen betonar han, att renässansen under 1100-talet
förberetts av de föregående århundradenas kulturella arbete. Den
innebär snarare »an intensification of intellectual life» än »a new
creation». Lika lite som framåt i tiden vill han bakåt vara med
om någon sträng gränsdragning. Kontinuiteten mellan 800-talet,
den karolinska renässansens århundrade, och 1100-talet bröts
aldrig helt2.
IX.
Ett par år efter det att Haskins märkliga arbete om den
medeltida renässansen utkom, publicerades på svenska ett inlägg i
diskussionen om förhållandet emellan medeltid och renässans,
som väckte uppmärksamhet, för att inte säga uppseende, Johan
Nordströms skrift »Medeltid och renässans. En
utvecklings-historisk översikt», som ingår i sjätte bandet av Norstedts
världshistoria (1929). Detta arbete av den svenske lärdomshistorikern,
vilket fått hedern att bli översatt till franska som prov på
modern svensk humanistisk forskning 3, kan karakteriseras som
en enda stor uppgörelse med Jacob Burckhardt, utförd med en
våldsamhet, som saknar motsvarighet i renässansforskningens
annaler.
Den svenske forskarens bistra kritik gäller emellertid inte
den store kulturhistorikerns renässansbegrepp i och för sig.
Tvärtom har Nordström, av allt att döma oberörd av de
gensagor, som Burckhardts karakteristik av renässansen framkallat,
med en uppenbar personlig sympati upptagit Burckhardts
liberalnaturalistiska renässansbegrepp. Inte minst synes han vara
tilltalad av Burckhardts betonande av det antireligiösa draget i
renässansen, dess »paganism». Vad Nordström vänder sig så
1 Haskins, a. a, s. 10 f.
2 Haskins, a. a., s. 16.
3 Johan Nordström, Moyen-Age et Renaissance. Essai historique.
Publications du Fonds Descartes. Paris 1933.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
