Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harald Elovson, »Den medeltida renässansen». En litteraturhistoriografisk studie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Den medeltida renässansen».
217
efter sig åt följande tider». »Om någon epok av vår odlings
hävder», utbrister Burckhardts granskare, »bör äras som en
pånyttfödelsens och återuppbyggandets tid, förtjänar ingen bättre
det namnet» 1.
Det är framför allt 1100-talets kulturella aktivitet och
insatser, som kommer Nordström att döma så. »Den tidrymd,
som sträcker sig från 1000-talets senare del till 1200-talets
början», skriver han, »lyser med vårlig glans i det västerländska
kulturlivets historia. En mäktig våg av ung kraft går förnyande
genom tiden, skapande en rikedom av uttryck för tanke och
känsla, som i sin mångfald rymmer motsättningar, ur vilkas
kamp det nya Europa skall framgå» 2. Den som skrivit detta
är tydligen en företrädare för den föreställning om en
»medeltida renässans», vars ursprung och utformning under ett sekels
forskningar här försöksvis blivit följda. Man skulle kunna
sammanfatta Nordströms framställning i den tesen, att det nya i
europeisk kultur, som den italienska renässansen enligt
Burck-hardt medförde, kan återfinnas långt tidigare i den nordalpinska
odlingen, främst i Frankrike under tolfte århundradet.
Nordström ägnar också två kapitel åt »franskt 1100-tal».
Det förvånar onekligen, att en forskare med den höga
uppskattning av 1100-talets kultur, som Nordström visar sig vara
fylld av, inte fått tillfälle att i den exposé över medeltids- och
renässansbegreppens historia som han ger, erinra om Haskins
ovannämnda arbete The renaissance of the twelfth century.
Nordström antyder, att det föreligger revolutionerande
»specialundersökningar på den medeltida konstens, lärdomens och
litteraturens områden» 3, men att det gjorts ett märkligt försök att
sammanfatta resultaten av dessa forskningar blir inte nämnt.
En karakteristik av Haskins försök att ge en helhetsbild av den
medeltida renässansen skulle säkert för läsaren ha varit mera
instruktiv och intressant än redogörelserna för Thodes och
Bur-dachs renässansstudier, i all synnerhet som dessa inte spelat
någon roll för Nordströms eget ställnings lagande i diskussionen
om förhållandet mellan medeltid och renässans. Denna
tystlåtenhet verkar förvånande, och detta desto mera som det vid
närmare granskning visar sig, att Nordström i sin skildring av
vad han i innehållsförteckningen kallar »1100-talets renässans
och dess yttringar» i själva verket så gott som uteslutande bygger
på den amerikanske forskarens uppfattning och framställning.
1 Världshistoria, utg. av S. Tunberg och S. E. Bring, VI, s. 373 f.
2 A. a. VI, s. 377.
3 A. a. VI, s. 373.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
