Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Lönnroth, Slaget på Brunkeberg och dess förhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
Erik Lönnroth.
sättningshär söderifrån hade flera dagar tidigare kommit i
kontakt med staden, och Sten Stures huvudarmé väntades
norrifrån. Då klockorna i Stockholm slogo 11, ordnade sig
kungens här på åsen till strid; Sten Stures här ryckte an
från väster. Kanske har man från staden kunnat höra, hur
de anfallande sjöngo Örjansvisan, tills de började »stå och
slå», som Sturekrönikan säger, och stridslarmet tog överhand.
Knektarna från staden lade ut med båtar för att deltaga i
slaget.
Så tydligt kan man rekonstruera den konkreta
situationen, då slaget började. Den träder fram ur krönikorna med
bjärta färger som en medeltida stridsmålning, och som ett
serent landskap och en klarblå himmel bruka bilda
bakgrunden på dessa målningar, så välver sig över krönikornas
skildringar en naiv förtröstan på skeendets lagbundenhet
under Guds försyn. Det gäller båda våra huvudkällor rörande
själva slaget: å ena sidan Sturekrönikan, som här låter de
höviska talesätt, som höra med i rimkrönikornas nedärvda
stilistiska utrustning, fyllas av vilt och dramatiskt liv, å andra
sidan Olaus Petri med hans klara, rationellt förenklade
framställning. Det är Sturekrönikan, som har lagt grunden för
eftervärldens uppfattning av slaget; för den har det varit
kulmen på en konflikt med enkla och givna motsättningar.
Slagets utgång har varit en gudsdom: Sten Sture, Sveriges
stridsman, har besegrat den främmande tyrannen och
inkräktaren kung Christiern. Krönikans stridsskildring börjar med
att anförarna hålla tal var för sina män, Christiern skrävlande
på löjlig plattyska, Sten Sture höviskt och gudligt; den slutar
med att lovprisa Gud, som frälst svenskarna från den
träl-dom kung Christiern hade ämnat åt dem.
Vår kunskap om slaget på Brunkeberg är av samma
art som om de flesta politiska avgöranden under medeltiden:
de yttre fakta äro ganska väl bevarade i episka
framställningar; de inre sammanhangen äro tendentiöst tillrättalagda
i krönikorna och skymta blott dunkelt i ett svårbearbetat
aktmaterial. Vi kunna konkret gripa vissa moment i slaget,
vi veta, vilka som ledde striden på ömse sidor: på den ena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
