Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Lönnroth, Slaget på Brunkeberg och dess förhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slaget på Brunkeberg ocli dess förhistoria.
161
kung Christiern, hans danske marsk Claus Rönnow, Erik
Karlsson (Vase), Ivar Gren och Trötte Karlsson av Eka, på
den andra Sten och Nils Sture, Gustaf Olsson (Stenbock),
Johan Åkesson (Tott), Arvid Trolle, Karl Knutsson (Gera),
Erik Magnusson, Laurens Haraldsson och Knut Posse. Men
när man har att fastställa, vad dessa namn inneburo politiskt,
vilka makter, som stodo mot varandra i detta stora
avgörande, nalkas man ett centralt men svårlöst historiskt problem.
Den vetenskapliga framställning, som är grundläggande
för nutida uppfattning av slagets förutsättningar och
innebörd, har framlagts av C. G. Styffe i Bidrag till Skandinaviens
historia del 4. Styffes åsikter bygga i väsentliga drag på
Sturekrönikans grunduppfattning. Enligt honom var det kung
Christierns avsikt med de fredsunderhandlingar, som
bedrevos tidigare under året 1471, att »locka Svenskarne till
overksamhet och att sjelf vinna tid för ett kraftigare anfall mot
rikets hjertpunkt». Styffe anger som orsak till att strid inte
genast utbröt, när Christiern kom med sin här till
Stockholm, att Sten Sture inte var beredd att mäta sig med
konungens krigsmakt, »särdeles vid en tid, då den pågående
skörden hindrade allmogens uppbådande». Under
förhandlingarna i Stockholm ha strövtåg, som konungens främmande
trupper gjorde i landet, ökat menighetens ovilja och stridslust.
Efter skördens slut har Sten Sture uppbådat allmogen och
tågat till Stockholm. Slaget på Brunkeberg har av de
deltagande svenskarna betraktats som en avgörande kamp för
fäderneslandets självständighet \
Senare författare ha med en och annan modifikation
följt Styffe. Kristian Erslev förklarar, att varken Sten Sture
eller kung Christiern menade allvar med
fredsförhandlingarna; konungen har från början varit fast besluten att med
makt framtvinga ett avgörande. När han kom till Stockholm,
har han avhållits från strid genom stadens läge, som gjorde
en stormning omöjlig 2. Erik Arup drar i sin Danmarks
1 Styffe, Bidrag till Skandinaviens historia ur utländska arkiver 4,
Sthlm 1875, s. XII f.
2 Erslev, Den senere Middelalder, Danmarks Riges Historie II, s. 545 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
