Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Lagerroth, Det svenska statsrådets ansvarighet i rättshistorisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det svenska statsrådets ansvarighet i rättshistorisk belysni ng.
83
fände ständernas befattning med enskildas angelägenheter.
Därifrån härstammar det stränga förbudet i andra punkten
av moment 2 att under ständernas överläggningar om vad
man sedan kallat anmärkningsanledningar ens nämna
konungens beslut uti mål, som röra enskilda personers eller
korporationers rättigheter och angelägenheter; långt mindre
kunna de underställas riksens ständers prövning. De s. k.
anmärkningsanledningarna skola lika väl som
konstitutionsutskottets egna anmärkningar röra rådslag om allmänna
mått och steg och rikets sannskyldiga nytta. Brott mot
rättsordningen påtalar utskottet i den ordning, § 106
angiver, och utan att enskilda medborgare få blanda sig däri
ens om de äro riksdagsmän 1.
Förgäves skall man söka uppkonstruera den skillnaden
mellan frihetstidens och 1809 års män, att de förra
intresserat sig för det enskilda rådslaget som sådant, medan de
senare velat begränsa konstitutionsutskottets anmärkningsrätt
till de fall, då vederbörandes ämbetsgärning överlag varit
bristfällig. Tynells försök i den vägen har redan
tillbakavisats av Tingsten 2. Visserligen må medges, att ändringen
i konstitutionsutskottets koncept till regeringsformen av
uttrycket »en eller flera av dem styrkt sådana allmänna
mått och steg som emot rikets sannskyldiga väl stridande
varit eller dem icke avstyrkt» till nu gällande version
öppnar de möjligheter för en totalanmärkningsteori, som den
förra versionen direkt avstängt. Mer än möjligheter blir
det dock icke och dessa uteslutas sedan genom paragrafens
avfattning i övrigt. Nämnda ändring har kommit till stånd,
därför att den i strid med all svensk författningshistorisk
tradition omöjliggjorde ansvar för råd som ej följts. Då
ändringen sannolikt hade karaktären av en bakläxa åt
sekreteraren, är det orimligt att i den nya versionen se en
manifestation av en av denne omfattad totalanmärkningsteori.
1 Se och jfr Tynell a. a. s. 122 f. och Melander, RF § 90 s. 48 ff.
2 Tynell a. a. s. 156 ff. och Tingsten, Till frågan om
detaljanmärkningssystemets grundlagsenlighet, Studier över den svenska riksdagens
kontrollmakt i Skrifter utg. av Fahlbeckska Stiftelsen XVII s. 1 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
