Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Lagerroth, Det svenska statsrådets ansvarighet i rättshistorisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
Fredrik Lagerroth.
Järta visar sig i sina bidrag till författningsfrågans lösning
1809 lika främmande för det genuint frihetstida
författningsinstitut, som protokollsgranskningen utgör, som Silverstolpe,
av Tynell presenterad som hans antipod uti ifrågavarande
stycken. De möjligheter för en totalanmärkningsteori, som
ändringen öppnar, utnyttjas icke i fortsättningen av § 107,
som i övriga här relevanta punkter fått behålla sin gamla
lydelse. Det är först för plena, som totalanmärkningsteorien
har giltighet. De tänkas väga anmärkningarna för avgörande
av huruvida de äro nog komprometterande för att begäran
om avsättning skall tillgripas.
Under Tynells förutsättning skulle plena blott ha att
bekräfta eller underkänna utskottets arbetsresultat. Detta
kan dock icke vara meningen med den inskjutna
villkorssatsen »om de finna rikets väl det kräva». Tynells gissning
att man härvid skulle tänkt på den hänsyn till utländska
makter, som i en kritisk situation kunde vara påkallad,
saknar varje fog. Det är otänkbart, att man i själva
regeringsformen skulle legaliserat ett hänsyntagande till utländsk
makts inblandning i rikets inre angelägenheter, som endast
yttersta nöden kunde rättfärdiga. Då hade väl för övrigt
ordet »medgiva» varit bättre. Tydligt är att den omskrivna
villkorssatsen lyfter plena upp i ett högre plan än det, där
konstitutionsutskottet rör sig. Det senare skall taga varje
sak för sig, de förra få se till totaliteten. Därtill kommer,
att de påpekanden, som till utskottets ledning inströmma
till detsamma utifrån, måste avse bestämda sakfel. »Kan
då», frågar Tingsten, »en sådan ordning anses rimlig, enligt
vilken konstitutionsutskottet skulle kunna för riksdagen
tillkännagiva detaljanmärkningar, som grunda sig
på–initiativ från enskild riksdagsman eller annat utskott, men vara
förhindrat att tillkännagiva annat än generalanmärkningar,
då initiativ utifrån icke föreligger?»
I ett fall tager dock Tingsten miste, nämligen när han
förmenar, att s. k. anmärkningsanledningar kunna syfta så
väl på åtgärd enligt § 106 som på anmärkning enligt § 107.
Redan placeringen av den diskuterade bestämmelsen som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
