Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eli F. Heckscher, Den svenska kopparhanteringen under 1700-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
Eli F. Heckscher.
som med någon överdrift kallades att den stora kis-stocken
definitivt hade tagit slut.
Tabellen visar också indirekt de bidrag till Sveriges
kopparproduktion som kommo från andra gruvor än Stora
Kopparberg. Gruvornas totala antal var och förblev mycket
stort, men betydelsen av de flesta var lika med noll. Så
satte Bergskollegium t. ex. 1762 deras antal till ej mindre
än tjugotvå, men anmärkte samtidigt att endast fem
egentligen voro i gång, medan de övriga bearbetades »mera på
försök och förhoppning om tilltagande malmfång». Trots
detta befann sig andelen för gruvorna utanför Stora
Kopparberg i något tilltagande. Ännu i mitten av 1770-talet höll
sig beloppet för dem alla tillsammans omkring 120 ton eller
mindre, men f. o. m. samma tid steg det över 200 ton och
samverkade därför med Stora Kopparbergs just då stigande
produktion till att lyfta rikssiffran över 1000 ton. Den nya
gruva det härvid gällde var Åtvidaberg. Detta verk hade
drivits redan under Medeltiden men blivit så glömt att det
eljest så välunderrättade Bergskollegium år 1736 ej ens visste
var det låg. Efter tidigare ansatser började den egentliga
brytningen på 1750-talet och tog fart huvudsakligen under
ledning av en man som sedan har förbundit sitt namn med
anläggningen, nämligen ett krigsråd Adelswärd, som
införlivade gruvorna i sitt nyinrättade fideikommis, baroniet
Adelswärd 1. Men naturligtvis kunde det ej bli tal om några
stora belopp, endast 100 à 150 ton, i början av det nya
århundradet väsentligt mindre. På det sättet var det
ofrånkomligt att landets kopparproduktion måste gå ned.
I synnerhet Falu gruvas koppar tillät utvinning av en
hel del biprodukter, som man också sökte tillgodogöra sig.
Där fanns både guld- och i synnerhet silververk, och även
den svavel och vitriol som redovisas i den inledande tablån
över bergshanteringen härstammade därifrån. Som bekant
är det gruvans tidigare, nu mångfaldigade biprodukter som
1 T. Söderberg, Åtvidaberg under medeltiden (Med hammare o. fackla
1932); Tegengren 315.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
