Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Ärkebiskop Eskil av Lund och klostret St. Victor i Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ärkebiskop Eskil av Lund och klostret St, Victor
i Paris.
Historien om ärkebiskop Eskil och St. Victor i Paris
är historien om ett ekonomiskt mellanhavande som
efterhand växte ut till en tviste- och rättssak på vars lösning starka
krafter inom romersk och fransk kyrka var inriktade.
Tviste-och rättssaken utspelades under förra delen av 1170-talet.
Ärkebiskop Eskils förbindelser med St. Victor tillhörde
ett sent skede i hans liv. De var grundlagda först under
den tid, 1161—1167, då han som en anhängare av påven
Alexander III. levde i landsflykt från sitt ärkebiskopsdöme 1.
Landsflykten förde honom vida omkring, både till Italien
och det heliga landet, men framför allt kom han under
denna att uppehålla sig i Frankrike — dulcis Gallia, dulce
France, säger han sjelv med Rolandssångens diktare 2. I Sens
uppehöll han sig 1164 tillsammans med Alexander III.; han
konsekrerade där den förste ärkebiskopen av Uppsala,
cister-ciensmunken Stephan, och fick primatet över Sverige
tillerkänt ärkebiskopen av Lund. En annan ort där han längre
tid uppehöll sig, var klostret St.-Remi i Reims; han var där
gäst hos sin vän och beundrare abbot Peter av La Celle 3.
Man kan förmoda att Eskil denna tid även varit i
Clair-vaux; säkert är att han kom till Paris. Den venstra
Seinestranden var redan då i färd med att få den pregel den
1 Lunds domkyrkas nekrologium, utg. av L. Weibull, 48.
2 Tidskr. f. bok- och bibi. väsen XXV, 4. — Brev till Ludvig VII. (nedan
163): Timemus, ne nobilis regni uestri gloriam maculet, si auditum fuerit apud
exteras nationes sic deliquisse in amicum dulcis Gallie abbates. Jmfr Chanson
de Roland v. 1194 (och 1210): Enquoi perdrat France dulce sun los.
3 DS I, 70; 135; Lunds domkyrkas nekrologium, LXVI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
