Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Ärkebiskop Eskil av Lund och klostret St. Victor i Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ärkebiskop Eskil av Lund och klostret St. Victor i Paris. 167
tagils efter stadgeenligt beslut av dem det vederborde eller
senare blivit i giltig form stadfäst1. Kardinalerna hade här
sett rätt. Men de hade samtidigt underlåtit att lägga någon
vikt vid ärendets outredda skick och lemnat helt åsido att
vad som använts för St. Victor av depositionen under alla
omständigheter borde förutsättas återgäldat. Påven hade nu
utfyllt vad som fattades. Ärendet hade getts ett nytt
utgångsläge.
Såväl kanikerna i St. Victor som ärkebiskop Eskil blev
underrättade av påven om hans beslut. Reskriptet till
ärkebiskopen betonar i förbindliga ordalag huvudmomenten i
mandaten. Det anbefaller Eskil att på nytt rikta sin aktion
mot Ernisius och framhåller tillitsfullt att enligt vad påven
underrättat sig om, denne hade sina gömställen där han
undanstuckit tjuvgodset. Vid sidan därav anbefaller påven
en förlikning, i andra hand att ärkebiskopen går den
rätte-gångsväg påven bestämt2. Reskriptet kom att få sin plats i
Gregorius IX:s dekretaler 3. Det blev normgivande i
depositionsrätten.
Under de nya förhållanden som de påvliga mandaten
skapade, gjorde Petrus av Pavia och Johannes Neapolitanus
i förening med andra kardinaler en sista ansträngning. De
satte sig bak påvens rygg i förbindelse med de utsedda
domarna. Johannes Neapolitanus’ brev till biskopen av Amiens
är bevarat. Det lemnar anvisning hur denne lämpligen bör
förhålla sig som domare. Även om, heter det, bröderna i St.
Victor förbundit sig att betala och inte förnekade detta, var
det ett löfte som inte förband till någonting. Ty om någon
förmenade att ett åtagande som hans far gjort var
bindande också för honom och iklädde sig en gäldenäi s
förpliktelser, kunde han likväl inte anses skyldig betala så snart
han fått kunskap om att han åtagit sig något han inte var
skyldig; hade betalningen erlagts, var det till och med hans
rätt att återfordra vad som orättmätigt erlagts. I det före-
1 Hinschius, System des katholischen Kirchenrechts, V, 916.
2 Laehr, 418.
3 De deposito III, 16. 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
