Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Ärkebiskop Eskil av Lund och klostret St. Victor i Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
Lauritz Weib ull.
ligt recept om hur utarmat klostret var. Petrus av Pavia
drog radikalt konklusionen. Han hemställde till påven att
utan vidare avvisa den ärkebiskopliga framställningen 1.
Då Alexander III. skulle fatta sitt beslut i målet fann
han sig sålunda ställd mellan två konträrt motsatta
ståndpunkter: ärkebiskopens och kardinalernas. Den väg han
slog in på kan utläsas ur två påvliga mandater. Det stod
klart för honom att Ernisius, som han inte längre
betraktade endast som en andre Cæsar, utan som Belial, en tjuv
och rövare, under alla omständigheter var den som
mottagit depositionen, och genom det ena mandatet uppdrog han
nu åt ärkebiskopen av Sens och biskopen av Paris att
be-mäktiga sig missdådaren, ta honom i strängt förhör och om
nödvändigt, slå honom i bojor; mannen hade att betala så
långt hans förmåga någonsin räckte2. Men i övrigt fann
Alexander III. saken inte tillräckligt utredd. Den var ännu en
res dubia. Genom det andra mandatet blev det uppdraget
åt två nya delegater, biskoparna Matthæus av Troyes och
Theobaldus av Amiens att stämma parterna inför sig. De
delegerade hade i första hand att söka åstadkomma
förlikning mellan dem, och påven uttalade att ingenting skulle
han hellre se än om de lyckades i denna sin
medlareger-ning. Men kunde en sådan förlikning inte åstadkommas,
hade de att höra skäl och grunder från båda sidorna och
till sist rättvist avdöma målet. Utredningen skulle särskilt
ta sikte på att utröna vad som blivit använt för klostret
sjelvt av depositionen. Detta belopp skulle utan att
svårigheter fick läggas i vägen utbetalas till ärkebiskopen 3.
Den ståndpunkt Alexander III. intog i dessa mandater
var lika fast grundad i det objektivt föreliggande sakläget
som den på den springande punkten var i
överensstämmelse med den kanoniska doktrinen — ett klosterförband
som St. Victor kunde först göras ansvarigt för en delikt som
den förevarande sedan det utretts att sjelva handlingen före-
1 Martène VI, 259; Laehr, 417, 420.
2 Laehr, 418; Mém. de la société d’histoire de Paris etc. XVI, 293.
3 Laehr, 418, 419.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
