Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
............................................................................................... SCENEN iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiii!iiiiiiiiiiiiiiitiiiiiiiitMiiiiiiiiiiiiiiii:<’iiiiiii)»iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiHI
Sven SioCpe
liksom publiken le plus haut.
Efter en något enerverande
väntan, (det enda som denna
gång förde tanken till
amatörteater), hälsades publiken
välkommen av kand. Molin,
humanisternas ordförande,
varefter det bevingade ordet
omedelbart övertogs av
initiativtagaren, kand. Stolpe, som
överraskade med att, skiljande
sig från traditionell
högskole-stil, ledigt och välljudande
hålla sitt spirituella
inledningskå-seri över aftonens dramaturg.
Sedan kom pjäsen, Far
Le-ieus testamente av
Robert Martin Du Gard, icke så litterärt märkvärdig, som man
skulle ha trott, men en charmant skådespelarpjäs med härliga
roller och en primitiv, saftig dialog; fylld av dramatiskt och
realistiskt liv. Skall amatörer i fortsättningen spela liknande
saker av denne författare, så få de säkert skäppan full. Denna
raffinerade enkelhet, fri från allt deklamatoriskt patos, fordrar
konstnärer av rang och med personlig, skapande fantasi, för .att
kunna frambäras i rampljuset.
Pjäsen fick ett värdigt utförande av Carl Ström och Linnea
Hillberg. Den förre hade tillfälle till ett par kolorativa
typvarianter, lyckades kanske bäst med den första figuren, den
döende fader Alexandre, som gjordes med fin teknik och robust
humor. Skådespelaren skisserar dock som alltid i något väl
stora drag, — man saknar de finare nyanser, som t. ex. en
Personne kunde ha avlockat rollen. Linnea Hillberg däremot
har i sitt spel något av det verkliga livets alla otaliga
skiftningar, — hon är den borna realisten, — hon spelar inifrån.
Sans Fagon
EN EXPERIMENTERANDE
KLUBBTEATER
Dagspressen har innehållit åtskilliga notiser av olika art om
teaterföretag vid Stockholms Högskola. Man undrar, vad ligger
bakom, — vilka äro personerna i handlingens centrum, och
— vad är orsaken till rörelsen och följer man någon ledande idé?
Officiellt är arrangören Humanistiska Avdelningen av
Stockholms Högskolas Studentförening. Dess ordförande, kandidat
Molin, betonar med en viss iver, att han å sin sida endast
återupptar den traditionella studentteatern. Programmet skulle
alltså vara enbart förströelse, — ty någon nytta kan väl
studerande icke ha av att plugga roller. Dock, — djupare och
högre ligger syftet, om saken betraktas ur en annan synvinkel.
Jag tror, att det är just denna brytningsvinkel som finns i
kandidat Sven Stolpes glasögon. —
Kandidat Stolpe är Högskolans specialist på modern fransk
dramatik. Hans galliska orientering förstärktes ytterligare vid
en i julas företagen resa till Paris i sällskap med den
framstående tyske kritikern Curzio, varvid han gjorde personlig
bekantskap med alla den nyare skolans litterära män, främst då
Jules Romain och Robert Martin Du Gard. Vid hemkomsten
medföide han också en diger samling spelad och ospelad
modern dramatik och antagligen ett lika stort antal idéer.
Det är på hans initiativ, som humanistiska föreningen
företagit sig att inför ett intimare auditorium framföra några av
dessa hos oss helt okända teaterspecies i scenisk dräkt. Början
gjordes som på annat ställe omtalats med Far Leleus testamente
på Bella Venezia, varvid professionella skådespelare under Per
Lindbergs regi utförde stycket.
I fortsättningen kommer dock det hela att gestalta sig
betydligt annorlunda. Man har redan börjat att under kandidat
Stolpes regi spela in en komedi av Jules Romain, — Amadée
et les messieurs enrangés, — varvid skådespelarmaterialet
ut-göres av amatörer, samtliga humanister från Högskolan. Kärnan
av truppen äro de av Per Lindberg upparbetade krafterna från
Nordiska muséet, och i fortsättningen ämnar man använda
samma ensemble, varvid denna så småningom kommer att
hop-spelas och så vitt sig göra låter, skolas.
I och med detta att samma amatörer ständigt användas,
måste man anse att begreppet studentspel bortfaller, — truppen
representerar ju icke längre Högskolan, ehuru den utgått
därifrån, utan kan betraktas som en fristående och i våra
teater-annaler fullkomligt ny institution.
Det ser alltså ut, som om man bör skilja en smula på Sven
Stolpe personligen och Humanistiska avdelningen. Den senares
ordförande säger sig icke ha några mera bestämda planer för
framtiden annat än att liksom hittills skett emellanåt
anordna ett sällskapsspektakel för föreningens medlemmar, men
Stolpe å sin sida tycks fullt förtrogen med tanken att genom
målmedvetet arbete nå fram till skapandet av en liten litterär
försöksteatersinstitution. Hans eget uttryck — en
experimenterande klubbteater — är antagligen det adekvata begreppet.
Förelaget ligger naturligtvis helt i sin linda. Allt beror på
framgången av de första »experimenten». Meningen är att
inför en i början intim, så småningom efter resurserna allt mer
utvidgad publik, framföra små moderna, litterära skådespel,
vilka icke lämpa sig för större teatrar eller en bredare publik.
Och här finns verkligen en uppgift att fylla.
Sverige, Strindbergs hemland ocL det land, där den dramatiska
konsten kanske står högre än någonstädes, har i olikhet med
andra moderna kulturländer fullkomligt saknat den central för
en yngre dramatisk diktarskola, som én liten intim och fri
försöksteater är. — I detta sammanhang vågar män nog
hoppas, att medlemmarna av denna blivande stockholmska
klubbteater inte enbart komma att specialisera sig på fransk
dramatik. Allt ger vid handen, att vi kunna vänta debuter av för
oss nästan ännu större intresse än de parisiska dramaturgernas.
Tänk om vi äntligen ...
Innevarande säsong kommer man att. som hittills
huvudsakligen föra spelet i Högskolans tecken, inför dess publik och på
dess fester. Men man hoppas att från och med nästa höst
kunna arbeta på en relativt fast scen, antagligen på Gillet eller
någon av de övriga stockholmska klubbteaterlokalerna. Den
livliga anslutningen vid debutrepresentationen på Bella Venezia
lovar gott för framtiden vad den ekonomiska sidan av saken
beträffar. Kostnaderna böra ju kunna nedbringas till ett
minimum, och den elitpublik, till vilken företaget vänder sig, är
säkert alldeles lagom talrik att vid de fåtaliga representationerna
fylla en intim salong.
I alla händelser är företaget lika djärvt som intresseväckande.
Det är möjligt, att det är rena vansinnet, — men det kan också
vara — andarna som vakna. Allt beror på de eller den ledande,
— i händerna på medelmåttor kommer det att bli — blague —
men ha de verkligen ett ord att säga, kommer det kanske
att höras.
Man bör betänka, att det fordras tio år av tio gånger så
intensivt arbete, för att av amatörer göra en konstnärstrupp
— men man kan också minnas, att Stanislawsky har existerat...
S. F.
OSLO. — Centralteatret har nyligen framfört en fars,
Flammedanserinden, som gjort stor lycka. Den
betecknas som ett skämt, men ett gott skämt, opretentiöst, förvirrat
men tekniskt klart. Det ligger i denna teknik, att det tar
någon tid innan missförstånden bli uppklarade och framför allt
att det blir banalt, när de skola avvecklas. Farsen spelades
utmärkt, framför allt av Holst-Jensen, vars komiska förmåga
säges vara i bästa mening besläktad med Chaplins, men även
av hr Hjorth-Jensen samt fröken Isefjaer och Eva Steen.
CLARA EKSTRÖMS
Optiska cMagasin
Kungl. Hovleverantör. Firman grundad 1872.
£7ado6storg 3 Stocti^otm
H. K.H.Kronprtnsrns
Hovl*>v»rar>»’*-
DC.7bnjd&nsDn
Hov,juvelerar t.
Operahuset, Sthlm.
173
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
