Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Iiiiti!iiiiiiiiii;iiii:iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiitiiiiiiiliiiliiiiillllllllllllllliiilllllliliiliiliilllillllliiiiiiliii SCENEN
iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiir
FRÅN KULISSERNAS OSYNLIGA VÄRLD
Påktädaren — skådespelarens trogne tjänare och tystlåtne vän
Ingen är stor inför sin påklädare, skulle man kunna säga
med en lätt travestering av ett gammalt talesätt — och
påklä-daren är som bekant den ansvarstyngde funktionär, som har att
svara för skådespelarnas yttre habitus. Vi ha vänt oss till några
av dem för att få höra litet om yrkets besvärligheter och —
eventuellt — några små indiskreta glimtar av »de storas» små
svagheter, vanor och ovanor.
Herr Svedberg, Dramatens mångårige påklädare, ger oss en
inblick i de bekymmer som detta yrke för med sig:
— Framför allt gäller det att ha absolut kontroll över sina
nerver. Skådespelaren har ju sin roll och sina entréer att
tänka på, och i synnerhet vid generalrepetitioner och premiärer
kan det ofta hända, att han blir nervös och en smula
obalanserad — då skall påklädaren vara till hands och ha i minne
alla de små viktiga detaljerna, han måste hålla huvudet kallt
och klart och inte låta sig irriteras, om skådespelaren kanske
inte alltid är så älskvärd — premiärnervositet förlåter allt!
— Att vara påklädare betyder inte bara att man skall hålla
reda på och hänga fram kostymer, strumpor, hattar, skor och
dylikt — det är ju enkelt nog, utan han skall också komma ihåg
alla små attribut, som ofta spela en avgörande roll i stycket.
Det kan vara en näsduk, som skall tappas i rätta ögonblicket,
ett brev som skall läsas, en kråsnål, en pennstump, ett
cigarettetui — ja, kort sagt, alla de små vardagliga ting varmed
skådespelaren handskas på scenen och som ibland äro absolut
nödvändiga för sammanhanget. Och då är det påklädarens plikt
att se till, att dessa småsaker finnas i den rätta fickan eller
äro placerade i dräktens veck och skrymslen.
— Räcker tiden i allmänhet till vid ombyten, eller bruka
dessa försena entréerna?
— Det förekommer så gott som aldrig att någon försummar sin
• Söker Ni en kvalitetsvara elegant utförd
till moderat pris vänd Eder då till
! BRÖDERNE ELMÉR
PÄLS- o. DAHSKRADDERI
GREVTU REQATAN 24 Al!
entré på grund av toalettbestyr. Skulle det hända någon gång,
så ve den skyldige, som ju i detta fall vore undertecknad! De
ombyten som göras i mellanakterna hinnas i allmänhet mycket
väl med, men värre är det, när ett ombyte skall ske under
loppet av några minuter nere på scenen. I »Herrans vingård»
till exempel går Anders de Wahl och trillar i ett träsk och
kommer in efter några minuter genomvåt och smutsig. Som man
torde förstå, tarvar denna procedur helt toalettombyte, krage,
skor, hatt, skjorta och så förstås kostym. Han drar på sig en
liknande dräkt, som är delvis översydd med blankt tyg, så att
den ser våt ut. Och detta sker i kulissen på några korta
minuter — då vill jag lova att det får gå undan! För övrigt får
man hålla sig i kulissen och passa på med borsten i handen —
efter en kärleksscen titll exempel kan en frackkostym se
bedrövlig ut. Det finns som bekant någonting som heter
handsmink och som förorsakar mycken förtret. När hjältinnan
lägger sina vita armar omkring hjälten ser det ju mycket vackert
ut — men det efterlämnar också tydliga spår, som naturligtvis
måste vara avlägsnade vid nästa entré.
— Något litet lustigt missöde, som ni har i minnet?
Herr Svedberg ser besvärad ut.
— Ja, se, en påklädares oeftergivliga plikt är tystlåtenhet och
diskretion. Han skall gå omkring blind, döv och i någon mån
också stum; vad som eventuellt händer eller säges i logerna
bör han noga akta sig att föra vidare.
— Ja, men någon liten oskyldig episod kan vi väl ändå få?
Skådespelare äro ju vana vid att publiken intresserar sig för
deras små privata egenheter och upplevelser, som de också gärna
bruka tala om.
— När dom gör det själva, ja! Det är en annan sak. Men
en påklädare skall inte skvallra ur skolan.
Man har ambitiöst folk vid nationalscenen!
Vi styra härefter vår färd till Söders höjder med en stilla
förhoppning att människorna under inverkan av dess sydligare
luftstreck skola vara mera meddelsamma. Här träffa vi fru
Amandus, som själv representerar ett stycke konstnärsöde, ity
och emedan hon i yngre år framlevat sina dagar i den mest
romantikomspunna av alla artistmiljöer i egenskap av
cirkusryt-tarinna i den högre skolan. Fru Amandus synes emellertid
ingalunda försitta tiden i meditationer över den tid då hon flög
fram på hästryggen, utan hon omfattar sitt nuvarande yrke med
både intresse och sympati.
— Ja, jag har då sannerligen ingenting att beklaga mig över,
säger hon. De äro så snälla och rara allesammans så...
— ... och säger aldrig några hårda ord?
— Nej då, visst inte, försäkrar hon energiskt. Ja, herregud,
om de skulle bli litet nervösa eller kinkiga någon gång så är
det ju inte så underligt! Det lägger man väl förresten inte på
sinnet — det blåser ju bort lika fort som det kommer och så
är man lika goda vänner igen.
Denna försonliga och kamratliga åskådning finner man för
övrigt nästan överallt bakom kulisserna och då blir givetvis
också sämjan god. Fru Amandus har varit påkläderska bland annat
åt Lili Ziedner, som ju är världens elakaste människa på scenen,
och vi tillåta oss nu en stilla förmodan att hon skulle vara
likadan i klädlogen. Men där bedrog vi oss igen!
— Hon är den hyggligaste människa som finns, säger fru
Amandus indignerad; hon säger inte ett ont ord och är aldrig
bråkig eller nervös!
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
