Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HiiiiiiiiMiiiiiiiiiiiiiiiiiiH iiiiiiiiiiiisiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiuiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiuiiiiiii SCENEN
iiiiiMiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiimmmiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiNiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiNiiiiiiiiiiiMiiiiimiii
Fru Amandus har också rest i landsorten med Karl-Gerhard,
och det är minsann ingen sinekur, ty då tillkommer det
på-kläderskan att sköta upp- och nedpackningen av de otaliga
toaletter, som förekomma i en bättre revy. När man till
exempel kommer fram klockan 7 till en stad och har 15 koffertar
att packa upp och ordna till klockan 8 — då får man allt hålla
tungan rätt i mun och ha ordning och reda bland grunkorna!
Små orsaker ha som bekant ofta stora verkningar, och ett band,
en blomma, en nål, som fattas, kan ibland äventyra hela
föreställningen. Är primadonnan då riktigt onådig, så stampar hon
i golvet och säger:
— Jag går inte in på scenen! Var så god och leta rätt på den!
Och den arma påkläderskan får stå på huvudet och leta i sitt
anletes svett.
En av våra unga operettsubretter saknade vid ett tillfälle ett
skärp, varmed hon skulle hålla tillsammans sina trikåer och i
hastigheten fick hon tag i ett par gamla strumpor som hon
knöt om sig, varefter hon gjorde entré. Men som bekant har
en operettsubrett att utföra ganska påfrestande pas och piruetter
och tricot är ju ett tämligen elastiskt material — även den
hårdaste knut går i sinom tid upp. Den unga damen märkte
emellertid ingenting annat än att publiken var ännu muntrare
än vanligt, vilket hon dock räknade sig till godo som en följd
av sin förmåga att roa dem — tills hon kom ut i kulissen och
med förskräckelse varseblev att under den eleganta
guldtygs-kjolen hängde en lång, lindrigt ren strumpa som ett pikant
svansattribut.
På Södra teatern finns också en liten prydlig och verserad
herre med namnet Johansson, gemenligen kallad Jo,jo, som i
femton år utövat påklädarens vällovliga näring. Han har under
senare år speciellt ägnat sina tjänster åt herrar Karl-Gerhard
och Valdemar Dalquist — och när talet faller på dessa hans
båda skötebarn, blir Jo-Jo riktigt lyrisk:
— Ja, se Karl-Gerhard, det är en riktig världsman, det!
Bråttom har han jämnt, omklädslarna är legio och undan går
det. Men aldrig är det något krångel och inga snäsor — och
gör man honom någon liten tjänst en gång så gäldar han en
furstligt. Det är en verkligt fin karl, det är säkert det!
— Och Valdemar Dalquist?
— Det är inte tal om annat än att Valdemar är en gentleman
av första rangen han med! Alltid lugn och säker och på gott
humör — ja, det är väl egentligen inte mycket att skriva om,
det här — för det kan ju i alla fall inte bli annat än bara
beröm ...
Och Jo-Jo får en halft urskuldande blick i sina milda blå ögon.
Våra förhoppningar på pikanta avslöjanden och giftigt
skvaller ha vid det här laget totalt fördunstat. Vi ta oss en
fun-derare, medan vi låta våra ögon fröjdas åt staden, som ligger
där nere som ett glittrande smycke med sina tusen ljus — det
är säkerligen inte många teatrar, från vars klädloger man har
en så hänförande utsikt. — — Och slutsatsen? Jo, vi ha
konstaterat och från fullt autentiskt håll inhämtat, att scenens
barn faktiskt är lika trevliga i logerna som på tiljan — och
det måste väl betraktas som ett ur alla synpunkter
tillfredsställande resultat!
Lill.
En herre under middags- och
maskeradsäsongen
Vi svenskar skryta gärna med vår klädkultur, men man gör
tyvärr ofta den iakttagelsen, att den sitter ytligare än den bör.
Denna lilla anmärkning böra i synnerhet herrarna taga åt sig,
ty just nu när middagssäsongen står i sitt flor, framträda ofta
bristerna i en svensk herres yttre habitus. Vilken provkarta på
olika så kallade middagskostymer kan man till exempel icke få
se på en herrmiddag! Där förekommer icke bara smoking, som
var och en borde veta är det enda rätta att bära på en enklare
herrmiddag, utan man ser jaquetter, lounge-coats och kavajer,
till och med i ljusa kulörer. Kan det möjligen vara besväret
att behöva klä om sig till middagen, som åstadkommer detta
virrvarr av toaletter? Den som har den goda vanan att i regel
göra toalett till middagen, även om han äter sin vanliga
var-dagsmiddag hemma hos sig själv, vet i hur hög grad njutningen
ökas av att gå omklädd till bords. När korten till en
middagsbjudning sakna uppgift om klädedräkt betyder detta frack, men
det händer icke sällan, att den korrekte svensken i sin
underbara blyghet bär svart halsduk till detta plagg, icke anande
att han därmed utsätter sig för risken att inrangeras bland
betjäningen.
För att en korrekt gentleman skall komma i angenäm
stämning till en middag är det icke bara av vikt, att han uppträder
i oklanderlig middagsdress, vartill hör utom smoking vit skjorta
med stärkt veck, snibbkrage och fastsittande stärkta manschetter,
utan han har också behov av att uppträda i ytterplagg
motsvarande denna festdräkt. Han kryper sålunda icke i en stor och vid
melerad vinterulster och sätter en mjuk filthatt med buckliga
brätten på sitt välfriserade huvud, utan han klär sig i päls,
livrock eller chesterfield och placerar en hård hatt, helst en
chapeau claque på sitt huvud. Han träder sina lackskor i ett
par pampuscher, om väglaget så fordrar, annars går han helst
utan — och det vore en ren distraktion, om han skulle råka
taga promenadkäppen med sig.
En svensk herres maskeraddräkt är i regel hans frack, nota
bene hans frack numro två i ordningen. Ännu vid sekelskiftet
var hög hatt eller chapeau claque obligatorisk till
maskerad-fracken, men numera är även den försvunnen och det skall
endast vara en eller annan gammal förnäm gentleman på
Opera-maskeraden, som låter den blanka cylindern pryda sina gråa
lockar. Det klagas med rätta över att herrarna dra sig för
att uppträda i kostym, och hur mycket livligare bleve icke
karnevalståget, om de svarta frackarna ersattes med livfulla och
färgrika pierrots, harlekiner, komiska gubbar och så vidare.
Men svenskens berömda stelhet, förenad med en viss svaghet
för bekvämlighet lägger oöverstigliga hinder i vägen för sådana
önskemål.
ANTIKHANDEL
STINA SWANBERG
VÄSTRA TRÄDGÅRDSGAT. 15-17-19
Uppköper och försäljer alla slag av antikviteter.
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
