Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i:imii!Iiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!IIIIIIIIIIIIIIIIHiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiii>iii SCENEN ..i.min..
PAVLOVAS VÅRVISIT - EN UPPLEVELSE
Av VERA ALEXANDROWA
Vanliga alldagliga ord äro för materiella för att skildra
intryck av någonting så subtilt som Anna Pavlovas dans.
När man ser så mycket skönhet, grace, talang och själ
förenade hos en enda person — då börjar man att tro
på underverk. Det har ännu aldrig höjts en enda röst
emot Pavlova, som ju så ofta fallet är just med stora
konstnärer. Man behöver endast se på henne under
några minuter för att dyrka henne. Denna ovanligt späda,
barnlika uppenbarelse lägger hela världen för sina fötter
med en enda liten åtbörd av sitt lillfinger.
Konserthuset företedde en ovanligt festlig syn den 18
maj vid Pavlovas första uppvisning. Fullproppad salong,
spänd förväntan, applådåska vid madame Pavlovas entré,
applådstormar etfer slutet, inropningar som aldrig ville
sluta. Den slätstrukna, litet stela och tillknäppta
stock-holmssocieteten uppenbarade sig som riktiga sydlänningar
med konsttemperament, man stampade och ropade så
ogenerat, att det blev riktigt varmt om hjärtat. Med
bästa vilja kunde man inte bete sig annorlunda, ty Pavlova
besitter en trollmakt att kunna berusa sin publik.
Vad dansar hon egentligen? Mest sig själv. D. v. s.
danskompositionerna fullfölja inte ett visst mål, de ha
ingen libretto, hon söker inte uttrycka bestämda känslor
eller själsstämningar. Hon söker inte heller efter
upplevelse i dansen. Ilon helt enkelt ger sig själv, bitar utav
sin rika, djupt kännande själ. Och vilken solig själ!
Genom hennes danser kan man lära sig konsten att leva,
leva utan att reflektera, glatt, rent, att känna välvilja mot
allt och alla och ha den naiva och gudomliga kärleken
till hela världen. Pavlova är själva Idealet, inkarnerat i
en underbart graciös och sköri kvinnogestalt.
Hon dansade fem danser och en dansscen, »Jul». I den
första, »Pas de deux», en rad variationer efter
Tschai-kowsky och Délibes, visade hon vad man inte får se varje
dag: pointes på det ena benet med ovanligt lång fermata.
»Gavotte Pavlova» var vacker genom det oändligt
graciösa utförandet och dräkternas färgsammansättningar,
både hos konstnärinnan ohc hennes partner, fastän
kompositionen själv saknade större värde. Men som sagt,
danskompositionerna skall man lämna åsido, när det gäller
Pavlova, utförandet är huvudsaken. »Serenad» av Drigo,
en arlekinad i dell’arte-stilen, och den graciöst skälmska
rococcorondino dansades med en så enastående teknisk
precision, att man varje ögonblick tänkte: nu kan det väl
inte bli bättre, sista rörelsen var höjden av fulländning.
Men med varje ny rörelse och med varje ny musikalisk
fras blev det allt bättre och bättre, tills kulmen nåddes i
slutet. Som femte nummer dansades den berömda
»Döende svanen». Det var som om man bevistade en
gudstjänst. Man ville helst stå eller på annat sätt intaga
en pietetsfull attityd medan dansen pågick. Man var rädd
att andas för att inte gå miste om en enda liten detalj!
Och till slut den lilla julscenen, som var just i den genre,
som klär Pavlova bäst, där hon kan utstråla kvintessensen
av sin kvinnliga charme. Jag är bara rädd att denna
scen inte blev rätt förstådd av den stora allmänheten och
därför inte kunde uppskattas till sitt fulla värde. Det var
ett litet avsnitt med stark rysk miljöschattering ur första
hälften av 1800-talet. En ung flicka är hemma på jullov
(ryska flickor uppfostras ofta i internater) och vill utnyttja
livet så mycket som möjligt. Spänningen av livslust och
livsglädje blir hos henne så intensiv att hennes
omgivning blir liksom hypnotiserad och smittad, hon drar alla
med i sin ungdomliga glädjevirvel, ingen kan motstå
henne. I den omnämnda scenen framträder så klart denna
typiska ryska kvinnodyrkan, varmed de västeuropeiska
kvinnorna äro så litet bortskämda. Just i sådan atmosfär
av dyrkan kunna praktblommor som Pavlova växa upp,
ty för alt utvecklas behöva de kärlek, beundran,
drivhusvärme (men inte rötsrätt!).
Det var bara synd att balettmästaren inte brytt sig
om att iscensätta flera baletter i samma stil eller en enda
hel balett, ty ensemblematerialet var eminent och stort till
antalet. Divertissement, även bestående av de mest utsökta
solonummer, ha aldrig så suggestiv verkan som en hel
balett. I synnerhet som det icke finns någon annan
dansös i hela världen, som så dramatiskt, livfullt och
tekniskt bländande kan utföra huvudpartierna i gamla, goda,
klassiska baletter sådana som »Bajader», »Korsar»,
»Gi-selle» och »Puckelhästen». Men antagligen har väl
balettmästaren sina hemliga skäl, som vi utan knot böra
respektera.
Men, som sagt, alla ord äro för fattiga och ynkligt
färglösa, när det gäller den stora Pavlova. Bäst är att gå
och se henne dansa och andaktsfullt tiga med hjärtat fullt
av djup tacksamhet för denna värld av skönhet och
dans-glädje, som den ovanligt älskliga konstnärinnan för oss in i.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
