Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
....mim.i....min...min SCENEN .1111.....mi.mi.lim...mm.i...mur
Printemps har däremot så småningom fått övertaga alla
de roller som Sacha skrivit för sin första fru.
»Désiré» heter den nya pjäsen. Den är mer än
någonsin skriven för herrskapet själva och lämpar sig inte
som exportvara. Uppslaget är så tunt att en annan
författare knappast skulle fått en sketch ur det. Men Sacha
gör tre små graciösa akter. Han har en alldeles
underbar förmåga att behaga både som författare och
skådespelare. Det är fint, lustigt och nätt allt vad han gör.
Han kan begagna ett delikat ämne delikat. Skulle han
behöva ett kraftigt ord någon gång placerar han det så
väl att publiken vrider sig av förtjusning.
Många av hans opus innehålla inte mera än en
såp-bubbla. Det är ett rent under att de hålla ihop genom
tre akter. Man har trevligt så länge ridån är uppe men
ytterst svårt för att referera vad man varit med om
efteråt. Herrskapets egen personliga charm fyller
teatern. De bolla med de lätta replikerna på ett så
naturligt och otvunget sätt som de gingo hemma hos sig själva.
I den nya pjäsen är Yvonne Printemps väninna till
en minister. Hon har varit vid teatern, håller stort hus
och vill gärna betraktas som en riktig dam. Så engagerar
hon en ny betjänt och denne spelas av Sacha Guitry. Det
är någonting märkvärdigt med den betjänten, ty hans
matmödrar bruka alltid bli förälskade i honom, så
glömmer han sin ställning, handlar som en karl och jagas
sedan på porten. Emellertid lovar han sin nya matmor
att hon ingenting har att frukta. Och hon tar honom
trots allt.
Den lilla damen installerar sig i en villa i Deauville
tillsammans med sin minister och tre tjänare. Betjänten
är ett verkligt fynd, men det generar ministern en
smula att hans väninna drömmer om honom varje natt. Hon
har kallat på betjänten med de sötaste tonfall i sömnen
under en hel vecka. När ministern talar om det blir
hon förtvivlad och vill skicka efter en drömbok som hon
sett i tidningskiosken. Men det behövs inte. Betjänten
har redan köpt den och herrskapet får låna den. De
komma under fund med att även betjänten studerat
erotiska drömmar och deras betydelse. När sedan betjänten
går och dukar bordet för middagen, talar
kammarjungfrun om för honom, att hon kan höra in till sig om
nätterna hur han ligger och ropar på madame i sömnen.
En ministerkris gör att den så kallade herrn i huset
måste resa till Paris och betjänten är ensam med tre
damer.
Kvällen kommer och betjänten går ut i parken för att
röka en cigarett. Madame kan inte sova på sitt rum och
går ned och lägger sig på en schäslong i salongen. Där
somnar hon. Betjänten kommer in utan att tända ljus
och lägger sig på en annan schäslong. Han somnar
också. Mitt i natten vaknar han av att höra någon mumla
sitt namn. Det är madame. Då han förstår att han inte
är ensam om att drömma, talar han ut, allt vad han har
på hjärtat och går sin väg. Det är hela pjäsen.
För en gångs skull händer det ingenting alls utan
betjänten flyr som Josef. Men av detta intet har Sacha
gjort en pjäs som är mycket njutbar när han själv och
hans fru få spela den. Redan de första scenerna i
köket7^ mellan tjänarna avslöja vilken mästare författaren
är i sin genre. Han kan så på pricken vad som gör sig
på teatern. Sin egen entré förbereder han som en
virtuos öch intar scenen så fort han sticker in huvudet.
Sacha Guitry har magrat högst försvarligt i Amerika.
Jag tror inte längre att nordiska damer komma att kalla
honom en fet älskare när de skola redogöra för
parisintrycken. Det störde mig för något år sedan, när en
framstående skådespelerska hemma uttalade sig om
herrskapet Guitrys spel, och inte hade fått annan behållning än
att Sacha var fet och verkade parfymerad. Om någon kan
sitt yrke så är det Sacha Guitry. Bara alla dessa
smådrag han utstyrt sin sista figur med vittna om en
människokännedom och ett sinne för det karaktäristiska som
inte många skådespelare äro mäktiga. Naturligtvis har
han sina fel. Han njutec så av att spela sig själv att man
ibland blir riktigt generad. Sacha Guitry hör inte till
dem som sätta sitt ljus under en skäppa. Han visar att
han vet vilken märklig herre han är, men han är i
verkligheten så bra, att man kan ha överseende med
svagheten.
Yvonne Printemps har mognat både som
skådespelerska och kvinna de sista åren. Hon är inte så späd längre.
Samspelet mellan de äkta makarna på scenen är det
lyckligaste man kan få se. Också hon kan sitt yrke.
Författaren Sacha Guitry kunde aldrig funnit en bättre
aktris att skriva huvudroller för. Man har alltid det in-
9iarin § ar dt man Jæ«‘r’ hovfoln
som 0yveke i ‘JiarL-^ev^ards revy
41 i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
