Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en hel del utländska och återgav and "a i »fri
översättning», skyndade han sig att med största energi
komplettera bristerna i sin skolunderbyggnad. År 1857 utkom
som ovan nämndes hans första prosaarbete »Fyra år vid
landsorts-theatern», och 1859 redigerade han tillsammans
med Ludvig Norman och Albert Rubenson en »Tidning
för teater och musik», som dock levde blott till
sommaren. Nyåret 1856 hade han för övrigt gjort sig skyldig
till sin första självständiga revy — han hade tidigare
samarbetat om en dylik med ingen mindre än Blanche
— som hette »Nyårsnatten på Mosebacke» och gavs hela
35 gånger på Södra teatern. Den var för övrigt den
första revy, som spelades däruppe.
I januari 1860 försökte sig Iledberg för första gången
på att skapa ett historiskt stycke, »Kung Märtha»,
vilket Stjernström gav på Mindre teatern. Det slog till en
början icke an så mycket men upptogs senare på
samma scen, när den blev kunglig och hette Dramatiska
teatern, och gjorde då större lycka.
Ungefär samtidigt med att detta stycke spelades, hade
Kungliga teatern fått en ny chef, baron Eugene von
Ste-dingk, som fann det nödvändigt att med järnhand rycka
upp teatern ur det slapphetstillstånd den råkat i under
företrädarna, må vara alt den närmast föregående,
Ilyl-tén-Cavallius, i rent organisatoriskt hänseende skapat
delvis bättre förhållanden. Det blev helt naturligt strid
kring Stedingks namn, de, som kände sig förfördelade,
fingo försvarare i pressen — när få de icke det! — och
den varmt intresserade Iledberg kunde icke underlåta
att säga sitt ord. Han gjorde det i form av en anonym
broschyr, ett »Sändebrev till Baron Stedingk rörande
några teater-förhållanden af en Teatervän», och han
framställde däri på ett mycket hovsamt sätt en del
anmärkningar mot den kungliga scenen, sådana man
utifrån betraktade densamma. Särskilt satte han fingret
på en öm punkt, då han kritiserade elevskolan.
Stedingk blev honom emellertid icke svaret skyldig, i
»Också ett sändebref» gav han Hedberg mycket elegant men
också mycket sakrikt svar på tal, och i hans skrift
finnes förvånande mycket, som ännu i denna dag har sin
aktualitet. Men Stedingk gjorde mer än så. Det kom ju
fort nog ut, att Hedberg var Sändebrevets författare, och
teaterchefen förstod att uppskatta det intresse, som
talade ur hans broschyr. Redan 1862 anställde han därför
Hedberg som litteratör vid teatern och snart därefter
som lärare i deklamation vid elevskolan. Hedberg hade
som många andra klandrat, att en utlänning,
Bournon-ville, anställts som intendent vid teatern, men han kom
under sitt samarbete med denne snart nog underfund
med, att denna Stedingks åtgärd varit synnerligen klok.
När Hedberg fästes vid teatern, hade han redan
hunnit med att skriva ett fyrtiotal originalpjäser, hans
revyer inberäknade, varjämte han mer eller mindre
självständigt bearbetat och ofta lokaliserat ett tjugotal samt
översatt ungefär lika många. Under de närmaste åren
kom han naturligtvis att ägna sitt arbete huvudsakligast
åt de bägge kungliga scenerna — Dramatiska teatern
uppstod ju 1863 genom inköp av Mindre teatern vid
Kungsträdgårdsgatan och hade samma överledning —
och det skulle föra alltför långt att räkna upp alla de
original, operatexter, översättningar, prologer och andra
tillfällighetsstycken, som denna tid runno ur hans
flitiga penna. Det må vara nog att erinra om hans nära
nog hos oss odödliga »Bröllopet på Ulfåsa», som hade
premiär 1865, om »Blommor i drivbänk» (redan 1862),
»Det skadar inte» (1870) och »Majorens döttrar» (1871),
vilka jämte de bägge mycket självständiga
bearbetningarna »Fregattkaptenen» och »Advokaten Kniving»
äro välkända även för vår tid och säkerligen torde
kunna påräkna en eller annan repris också i framtiden.
Åren 1871—1881 verkade Hedberg som teaterns
intendent och efterträdde som sådan Josephson. Hans
egentliga regissörsdebut var Shaksperes »En vintersaga» och
på operagebietet »Den flygande holländaren». Arbetet
var krävande, även om fordringarna på en regissör icke
voro desamma då som nu, och när den avhållne
teaterchefen af Edholm avgick, drog sig även Hedberg
tillbaka från den kungliga scenen och övertog ledarskapet
av Göteborgs Stora teater. Palme, Bæckstrom och Bror
Olsson hörde till den trupp han samlade omkring sig,
och repertoaren var imponerande nog, men han fick
göra samma erfarenheter som så många andra av rikets
andra stad som teaterstad, och efter två år måste han
ge upp kampen.
Hedberg återvände nu till Stockholm för att för
framliden helt ägna sig åt författarverksamheten. Jämte
flera pjäser — inalles har Hedberg skrivit mer än ett
hundratal original — författade han nu en del noveller
och berättelser samt de bägge kända böckerna »Svenska
skådespelare» (1884) och »Svenska operasångare» (1885),
samlingen »På ömse sidor om ridån», som i halft
novellistisk form ge en del minnen ur teaterlivet (1888),
»Bidrag till skådespelarkonstens och dramatikens historia»
(1890) och delvis med anledning av det gamla
operahusets rivande år 1891 »Gustaf III:s operahus och dess
minnen», en del lösryckta blad ur dess skiftande historia.
Den 2 mars 1908 firades i författarens närvaro på
Svenska teatern hans åttioårsdag med framförandet av
»Bröllopet på Ulfåsa», som tio år tidigare varit
invig-ningsstycke för den Ranftska aeran på samma scen.
Ungefär samtidigt utkom hans sista arbete »Vid
skrivbordet och bakom ridån», vilket sannerligen icke förrådde
någon ålderdomssvaghet, men den 8 juni samma år
ändades dock hans liv.
Hedbergs litterära gärning var som hans verksamhet
inom själva teatern naturligtvis i hög grad präglad av
sin tid, och han tillhörde kanske icke de starka
personligheter, som rödja väg och anvisa nya banor. Men
han var en sällsynt god och trogen tjänare i Thalias
värld, och säkerligen skulle hans betydelse särskilt som
dramatisk författare ha varit för eftervärlden
betydelsefullare och större, om den tid, som följde efter hans
krafts dagar, haft vilja och förmåga att knyta an till de
traditioner, han med obestridlig framgång fört vidare
från seklets mitt, den Blancheska och Börjessonska tiden.
För en framtida litteraturhistoriker kunde det nog bliva
ett intressant kapitel att uppvisa, huru genom ett par
teaterledares likgiltighet för den svenska dramatiken
denna tradition bröts sönder årtiondena kring
sekelskiftet, en likgiltighet, varav vår inhemska dramatik lidit
en skada, ur vilken den ännu icke återhämtat sig. I en
sådan utredning är Frans Hedbergs plats självskriven
som den siste verkligt populäre svenske dramatikern
under det nittonde seklet, och det är icke minst som
sådan vi med vördnad och tacksamhet böra minnas
honom på sekeldagen av hans födelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
