Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JON-AND - EN NÄRBILD
Av OVE EKELUND
Mycket vatten har hunnit rinna ur Mälaren sedan jag
första gången träffade Jon-And. Det var på Svenska
Dagbladets redaktion för tolv år sedan.
Av dåvarande redaktionssekreteraren Ewald Stomberg
hade jag fått i uppdrag att skriva en serie kåserier för
tidningens marginalavdelning —»Cabaretprofiler» tror jag
mig minnas att den skulle heta. (Ack ja, det var på
»Läderlappens» och »Svarta kattens» guldkantsförgyllda
tid!) Och dessa karaktäristiker i själva kanten på en
stor, daglig tidning skulle illumineras med vrångbilder
av en ung man, som redan gjort sig ett känt namn som
karikatyr tecknare: Jon-And hette han.
Bara namnet hade en egenartad klang. Och aldrig
skall jag glömma det första, personliga
sammanträffandet i »Läderlappens» intima salong vid Brunkebergstorg.
Jon-And debuterade med att i halvmörker, mitt under
brinnande föreställning och på baksidan av en vinlista
göra en vanvettigt rolig och förfärligt elak avbild av sin
nyförvärvade broder, journalisten. Än i denna dag
bevarar jag den med samma ömma omsorg som man
gömmer en relik. Den ligger djupast nere i min
skrivbordslåda, ty fåfängan regerar alltjämt över världen. Men
i stunder av ruelse och längtan efter självuppgörelse till
varje pris — i ögonblick, då jag verkligen vill veta vem
jag är (sådant händer!) fiskar jag upp den meurlingska
vinlistan ur min långa låda, vänder på den, skådar in i
det typiskt Jon-Andska kurvsystemet och brister i ett
förlösande skratt, som varar i fem rullande minuter. »Sådan
var min stil.» Där sitter du — avslöjad! — min gosse
lilla!
Sedan dess har jag följt Jon-Ands utveckling så noga
som det överhuvud varit mig möjligt, och jag vore väl
en meningslös dåre, om jag icke ville bekänna, att jag
intensivt beundrar denna flit, denna järnvilja, som gjort
mannen till vad han är just nu: vår främste teatermålare,
en karl, som begriper vad han tar sig för — framför allt
en yrkesmänniska, som fattar vad teater är, och som
inte nöjer sig bara med att göra vackra vykort.
Men allt det där är ändå inte nog. Om Jon-And som
scendekoratör har fackfolk skrivit spalter upp och spalter
ner i alla landets blad.
Jon-And som människa, Jon-And mellan skål och vägg
är däremot ett föga känt kapitel.
Alltså — han är framför allt den borne resenären, den
där avundsvärt sympatiska typen, som hux flux stuvar
ner tandborsten och en omgång nystrukna pyjamas i
skissboken och ger sig i väg, inte bara därför, att han
har den välsignade resfebern i pulsarna, utan därför,
att något allvarligt kallar honom, något, som han måste
se med sina friska målarögon, uppleva, göra en insats i.
Han har den sanne konstnärens oro i sitt blod, och han
känner människorna och världen.
Var har han varit? Fråga hellre: var har han inte
ött självporträtt av ’jJon-SKnd
varit? Det förvånar mig numera blott litet när en
morgon ett vykort från Jon-And, daterat New York,
neddimper i min säng, och jag på detta läser: »Käre broder,
jag reser i morgon till Moskva —». Ty varför skulle inte
Jon-And resa till Moskva? Han flyger, han färdas på
kamelrygg genom öknarna, han seglar med fartyg, som
gå långt, han åker tåg. Och Gud allena vet, om han
inte också låtit sig sänkas i havsens djup med
undervattensbåtar. Ett är säkert: han har kommit upp igen.
Helt oväntat möter man hans ansikte i vimlet. Eller
också framskymtar plötsligt, ur böljande moln av
cigarrettrök, hans manligt hamrade ansikte längst borta
vid ändan av ett nachspielsbord. Handen arbetar febrilt,
Jon-Ands snabba fingrar gripa om ett stycke kol, hämtat
ur kakelugnen eller medfört i västfickan för säkerhets
skull, ty det börjar bli ganska ont om kakelugnar nu
för tiden. Han småler milt demoniskt medan den svarta
stumpen flyger över papperet, och innan någon hunnit
säga skål, har han ritat av hela sällskapet — en
färdighet, i vilken han står ensam och ouppnådd, både vad
snabbheten och det artistiska resultatet angår.
Någon smickrare är han, som ovan antytts, icke, men
han säger den hemska sanningen med kolet på ett
avväpnande humoristiskt sätt och framför allt med en
otrolig träffsäkerhet, som aldrig upphör att förbluffa.
Ofta, när jag sett honom i arbete av detta slag, har jag
kommit att tänka på någon makalöst skicklig kirurg,
som med en enda blick finner ut var den sjuka punkten
är belägen och som ilsnabbt stöter sin skarpa sond rakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
