Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Av ARTUR MÖLLER
Klubbteaterns sista program för säsongen,
Diktatorn, är ägnat att skingra den nimbus av tråkighet, som
i den större publikens ögon alltjämt omger dessa
föreställningar. Ty visserligen är Jules Romains pjäs
ingalunda fri från longörer och en viss böjelse för politiska
resonemang, främmande för oss svenskar i allmänhet,
men sedan första akten väl är överstökad, rullar
handlingen allt raskare framåt mot urladdningen, utan att
därför det psykologiska sammanhanget tappas ur sikte.
Jules Romains är en författare med både själskunskap
och yttre verklighetssinne.
Gabriel Alw uppbar diktatorns roll, som sålunda blev
fri från stora åthävor och oäkta patos. Till de bästa
scenerna räknar jag den första audiensen, där en viss
tafatt självhävdelse, rabulistens föresats att inte låta sig
duperas, kämpar med förvåningen, den smickrade
för-fattarfåfängan, kungens tjusande älskvärdhet. Gabriel
Alw poserar inte gärna, vilket en romansk diktator
däremot knappast nekar sig; man frestas påstå, att han i
denna roll understundom blev alltför anspråkslöst
naturlig och att stämman ibland skulle ha vunnit på mera hat-
£7vav Uiåge ocf) Signe Uioftfjoff i Q) i kt atorn
Almberg <fc Premitz, foto.
£Jessie RDessef ocfj Qakrief SÆfu) i QJiktatorn
Almberg <k Preinitz, foto.
full pondus. Som figuren framställdes lyste den emellertid
av en klarsyn och intelligens, som man i mänsklighetens
intresse ville önska alla diktatorer ...
Fullt i nivå härmed stod Ivar Kåges Kung Charles, som
blev just vad han skulle bli: en verklig charmör — ehuru
det börjar bli med tvekan man tar detta missbrukade ord
i pennan. Där fanns nog allt vad författaren velat lägga
ned i rollen: noblessen, desillusionen, den goda men svaga
viljan, de aristokratiska instinkterna och ett ärligt uppsåt
att frigöra sig från dem, den naturliga esprit de conduite,
som endast kan ärvas, aldrig förvärvas. Ivar Kåge har
för andra gången under denna säsong överträffat sig
själv och förvånat många.
Enkel och intagande i hela sin framställning var även
Signe Kolthoff som hans gemål; bristande erfarenhet om
drottningars uppträdande i privatlivet stämmer mig till
försiktighet, men undras likväl, om inte en smula mera
majestät varit på sin plats här och där. De yttre
förutsättningarna finnas ju.
Fint leende, sirlig och nästan rococopretiös framkallade
Olof Winnerstrand applåd för öppen ridå, och den skymt
man fick av Oscar Johansson i departementet
uppskattades också till sitt fulla värde.
För att emellertid inte glömma bort revolutionärerna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
