Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 15-16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÅDESPELAREN RECENSERAR SALONGEN
Skånsk teaterpublik skådad från andra sidan rampen
Publiken! — Vad innebär ieke detta ord lör en skädespelare
av skräck och fröjd, av uppmuntran och nedstämdhet! Det är
detta tusenhövdade vidunder, som med sina massögon och sin
massjäl skall granska honom i sömmarna, döma honom i sista
instans och avgöra hans vara eller icke vara.
Undra på, att skådespelaren med ängslig nyfikenhet klockan
åtta bekikar sina domare genom tittgluggen i ridån och tänker:
»Där sitter den nu, publiken, som jag skall försöka få att lyssna,
att känna, som jag skall försöka gripa och roa. Hur skall den
reagera inför mina ansträngningar? Skall den — mild som
väs-tanfläkten — låta bifallet susa mot mig, eller skall den argt och
ogillande visa tänderna som en blodtörstig bulldogg?»
Det vore synd att likna den skånska publiken vid den ilskna
bulldoggen. Den är nog snarare som västanfläkten, fastän
Li-fallssuset naturligtvis varierar och ibland är synnerligen
oberäkneligt för den stackars teaterchefen. Ett program, som man
tycker besitta alla förutsättningar att bli en publiksuccés, kan få ett
kyligt mottagande, och en pjäs, som förutspåtts en kort
livslängd, kan hålla sig på repertoaren i månader. Det är svårt att
uppställa någon norm, men i allmänhet är det nog de lättare
programmen, som stå sig bäst i konkurrensen med film, radio
och revy. Vi leva ju i en revybiten tid, och skåningarna utgöra
i det fallet intet undantag. När därför John Liander drog in
på Folkets hus teater i Hälsingborg och började spela på »Den
förgyllda lergöken», så hörsammade nästan hela staden
kallelsen, och Stadsteatern fick förgäves se sig om efter publik på sin
allvarstyngda »Simson och Delila», ett program, som t. o. m. på
lördagskvällen samlat ett glest hus och på galleri summa
summarum en enda åskådare. Det var en ung man med
förväntansfull uppsyn, som emellertid under pjäsens lopp fördystrades mer
och mer, och när det äntligen var slut, kom han fram till
vaktmästaren och sade: »Ja’ trodde Förgöllda lärgöken va’ nå’t livat!»
Det vore emellertid orättvist att i gemen klaga på skåningar-
nas teaterintresse. Stadsteatern har under de sju år den
bedrivit sin verksamhet hunnit förskaffa sig en trogen och
kultiverad stampublik, som understödjer teatern med abonnement och
på allt sätt visar sin erkänsla för vad som bjuds. Att det finns
ett starkt intresse också för den allvarliga repertoiren, bevisar
ju det faktum, att så pass tungt litterära program som
»Anti-gone» och »Gustav Vasa» varit några av de gångna årens allra
största publiksuccéser.
Hur äro då skåningarna personligen som teaterbesökare? Hava
de med sin påstådda tröghet svårt för att ryckas med eller
utgöra de ett vaket och tacksamt auditorium? — Det har så ofta
ordats om, vilken roll den idealiske åskådaren bör spela under
en föreställning. Om han skall förhålla sig endast
passivt-re-ceptiv eller aktivt-skapande, d. v. s. bli till deltagare i handlingen
uppe på scenen. Reinhardt lutade tydligen åt den senare
uppfattningen, när han lät bygga sitt Grosses Schauspielhaus med
scenen mitt ibland publiken, så att ingen ramp skulle skilja
åskådaren från skådespelaren och hindra dem från att känna den
skapande kraftens gemensamma pulsslag. I Amerika reste man
ett minnesmärke över den store aktören William Butts och hans
baneman, en amerikansk officer, som från parketten sköt ned
skådespelaren, då denne spelade Jago i Othello. Så totalt glömde
han, att han befann sig på teatern. Först när han såg
skådespelaren sjunka till golvet och handlingen på scenen avbröts,
vaknade han ur sin trance, och i förtvivlan över vad han gjort, satte
han revolvern för sitt eget bröst. De blevo begravda i samma grav
och på minnesmärket över dem stod skrivet:
Till den idealiske skådespelaren och den idealiske åskådaren.
Någon benägenhet för att bliva en så »idealisk» åskådare har
nog icke skåningen — det är ju lugnande att veta för en
skådespelare, som går i bovfacket — därtill har naturen utrustat
honom med alltför stark sinnesjämvikt. Den vida, tysta slätten har
förlänat skåningen ett blitt och saktmodigt lynne, som icke så
lätt rusar iväg med honom. Lugnt och sansat skärskådar han,
Rolfs och Karl G er har ds Revymelodier
på POL YPHON-SKIVOR
Det förnämsta märket
Hör dagens melodi:
Dancing Tambourine
BRUNSWICK
ta*ia Amerikansko ^.“1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
