Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sommaren har rasat ut, och om inte den
behagliga månaden september har några
angenäma klimatiska överraskningar i
beredskap, så kunna herrar biografägare
räkna med en synnerligen gynnsam säsongstart.
Ty vem är inte glad att få sjunka ned i en
fåtölj i en varm biosalong och glömma alla
sina sommarbesvikelser från nådens ruskiga
år 1928 för att låta sitt öga fröjdas åt
Californiens solmättade skönhet och skönheter
— på filmduken!
Den trevlige Adolphe Menjou har man
redan fått återse — dock icke lika raljant och
pikant som vanligt. Vilket närmast berodde
på att han denna gång placerats i en
allvarlig kriminalhistoria, Mellan 1 och 2
på natten. Frånsett den ganska svaga
upplösningen var filmen alltigenom välgjord
och flott och en del artistiska och effektfulla
detaljer förråde regissören med smak.
Menjou var bra, men han är ju dock
komediaktören par préférence och det klär honom
inte att se alltför bekymrad ut i längden.
Evelyn Brents eleganta apparition och
intelligenta spel gladde i den ena kvinnliga
huvudrollen.
Det går långsamt fram, men det går ändå
fram i Två röda rosor, en blek avbild
av vårens oförglömliga succés, »Det
dansande Wien». Uppränningen är både trevlig
och originell, men sedan spinner det ut sig
i det oändliga med den tyska grundlighet och
sentimentalitet, som är så svårsmält för en modern och
fordrande publik. Liane Haid är dock ovanligt till sin
fördel, innerlig och intagande med sitt vackra om än något
stereotypa leende — och hon har blivit smärt! Men var äro
de stiliga pojkarna i tysk film? Harry Halm är en
synnerligen osympatisk, sömnig och självbelåten typ — man kan
endast gratulera den söta blomsterflickan till att hon slapp
honom! En »hjälte», som blir sur och otrevlig över att behöva
knoga för slantarna och därför återvänder till faderstjället och
den rika fästmön, övergivande sin själs älskade, skulle inte
duga i en amerikansk film! La Jana i sin tråkiga uppgift är
så misslyckad en söt liten flicka möjligen kan bli.
Irene Rich hör odisputabelt till de bästa dramatiska
förmågorna inom amerikansk film. I sin nya film, Njutningslystna
kvinnor, är det hennes utmärkta spel, som bär upp den
annars triviala handlingen. Hon är behaglig att skåda och hennes
absolut chosefria tolkning ger filmen ett drag av finess trots dess
påtagliga tarvlighet för övrigt. Det är kvinnornas häcklade kär-
SÆdo(pf)e (Menjou
OtariHalyv fov Scenen av 9t. <Waxin
lek till lyx och pengar, som är det tämligen
bekanta temat. Utom Irene Rich är både
framförande och utförande rätt
medelmåttigt, den unga »stjärnan», Audry Fcrris, är
en stereotyp liten docka, kanhända blir hon
bättre i en mera fordrande roll.
En ovanligt rapp och underhållande film
kan man kalla En flicka på varje
finger. Visserligen är ämnet allt annat
än originellt, den består liksom elva av ett
dussin amerikanska »lätta» filmer av 5
delar sport och 2 delar kärlek. Emellertid
har regissören tydligen en humoristisk syn
på livet och på de filmer han iscensätter,
så han lyckas helt få publiken med på ga- ’
loppen. Denna gång koncentreras vårt
intresse kring de gröna gräsmattornas sport
— golf — och några av denna sports
entusiastiska utövare. William Haines spelar
en ung fattig bokhållare, som lyckas plocka
åt sig en del mästerskap i golf plus en rik
och vacker flicka, spelad av Joan Crawford,
som har ett rätt pikant utseende. Haines
har det rätta greppet på roller i denna genre
— han är käck och en smula framfusig men
därtill vinnande i apparition och spelsätt.
När man sedan har så goda förmågor som
George Arthur och George Fawcett behöver
man ej tycka det är långsamt. Arthur
sätter skrattmusklerna i dallring i och med
man får skåda hans gladlynta mopsfysiono-
mi. Texterna äro utmärkta. Ett roligt trick var samtalet
mellan de unga tu i mörkret, bestående av endast text i större
och mindre skrift, än till höger, än till vänster på duken.
Numera går man med en viss förtjusning för att »begå» en
Bebe Daniels-film. Hon har efter allt att döma kvicksilver i
sin välskapade kropp och förmår alltid ge sina filmer litet med
av denna vara. Känn mig på pulsen hör ej till hennes
allra bästa, men fart finns där från början till slut. Det är en
utomordentligt bortklemad ung dam som hamnar i ett — som
hon tror — välskött sjukhus, vilket tyvärr visar sig vara en
välorganiserad smugglarhåla. Trots all medicin hon inmundigat
under sitt 20-åriga liv, och trots allt pjoltande hon varit föremål
för, visar hon sig besitta både mod och en akrobatisk rörlighet,
som lämnar intet övrigt att önska. Situationen avklaras med
överlägsen brio och hennes tillintetgörande av banditerna
medelst kloroform var storartat rolig. Samtliga bovar dansade
omkring i stillsam ultrarapid tills de behagligt segnade ner i
en förvirrad oreda.
Filmen var trevligt gjord och texterna lyckade.
Kolbbs Vhéer
äro odisputabelt de
finaste
JBiptons
t är och förblir
det bästa.
■t- TT^^/^TST år världens största och
1—✓J-ir -L ’—)IN förnämsta Téfirma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
