Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nr 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lik procedur. Mellanakten hade också tagit svårt på
tålamodet.
Arnold Bennets stycke förtjänar verkligen en ostörd succés.
*
I ungrared Franz Molnars En komedi på slottet möter
man en rätt egendomlig blandning av gammalt och nytt — eller
kanske rättare halvgammalt och halvnytt. Själva den erotiska
atmosfären i stycket har en doft av 1890-tal. Kvickheterna äro
till stor del ännu äldre och en viss romantisk naivitet gör sig
starkt förnimbar, inkarneras till och med i en ung
operettkompositör som genom framställaren i Stockholm —■ Håkan Wester gr en
— blev ännu mera meningslöst ingenuaktig än vad som kanske
varit nödvändigt. Men samtidigt märker man en böjelse hos den
femtio år ige dramaturgen att hålla sig up to date och bevara en
viss sarkastisk överlägsenhet. Signor Pirandellos metod att
förbrylla och desorientera publiken har sålunda tydligen förefallit
Uoffic ZetTman som SÆnnie 6tio i Sn Home di på slottet
Almberg & Gösta SUman som SÆlmadit i
Preinitz, foto. .
S n fc om e di på slottet
honom värd att ta fasta på, och han aktar
ej heller för rov att ironisera över den
dramatiska konsten och låta oss andra få en
inblick i hur en pjäs tillverkas. Det är
emellertid farligt att förgripa sig på två så
grundläggande faktorer som illusionen och stilen, och jag
hade vid Oscarsteaterns premiär i lördags en
förnimmelse av en barnlek med ett tveeggat svärd.
Det är librettisten Hans Korth som skall
presentera överlägsenheten och författaren, det är
han som flätar ett diktat drama in i det
verkliga och på så sätt löser intrigens knut. Carl
Ström hade rollen. Det är någonting manligt,
solitt, vederhäftigt över denne skådespelare. Men
här behövdes någonting annat, mera maliciöst,
ett lättare och mera sprittande handlag. Kanske
kunde det ha gjort första akten mera njutbar,
trots den knarrige och tråkige medlibrettisten,
som John W. Brunius ädelmodigt tagit på sin
lott, och det intetsägande underbarnet till
kompositör.
Bakom scenen hördes emellertid tvenne röster
som höjde modet, när publiken igenkänt dem
som Gösta Ekmans — trots de något de wahlska
tonfallen — och Tollie Zellmans. Vad de sade var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:11:31 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/scenen/1928/0497.html
