Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
begär sam antika möbler och prydnadér. Med krav på
historisk sanning berättas det att Per Hallströms
»Ero-tikon» skrämde en stor del av publiken redan genom sitt
namn; man vädrade någonting antikt. Av egen färsk
erfarenhet kan jag betyga att två personer avböjde
förmånen att bevista premiären på »Fåglarna» av samma skäl.
Ah, de skulle bara ha anat...!
Den var verkligen inte så mycket antik att den inte
kunde smältas av Karl-Gerhards samtida. Herrar Harrie och
Gullberg hade inte visat någon överdriven pietet för sin
äldre kollega. Det var inte så mycket två fil. doktorer han
råkat ut för — det var två spexförfattare från den stad, där
Uarda såg dagen. På den stora fondkartan mellan
kolonnerna — säkerligen inte avsedd att antyda atenarnas
världsbild, vilket inte varit någon dum idé — kunde Lund
ha varit markerat lika väl som Athén och Stockholm.
De båda omarbetarna ha emellertid uttalat, att
»Fåglarna» i Olof Molanders regi blivit ännu något modernare
än de själva tänkt sig. Och nog överraskade det något
att den ene borgaren från Athén — Olof Winnerstrand —
bar nutida clownuniform, medan den andre — Anders
Henriksson — företedde en slående likhet med Chaplin.
Har man velat ge ett handtag åt själavandringsläran? De
enorma, utgångna sandalerna väckte emellertid avsedd
förtjusning. Man kunde ha roligt både åt Alf Sjöbergs
orakelkolportör och Josua Bengtsons statsrevisor — men
att som programmet kalla dem för »atenska typer» är väl
ändå något för djärvt.
För att nu följa samma ordning och ta människorna
först, fåglarna sedan och gudarna sist, förtjänar Bror
Olssons skandalskribent en särskild eloge, och Gösta
Hill-bergs lagstiftare beredde en verklig rekreation efter de
många grevar och baroner han spelat de senaste åren.
För Athéns jeunesse dorée borde man ha kunnat finna en
representant, mera lik Alkibiades än Torsten Winge.
Efter vad man redan fått till livs, satt man och
väntade på den moderne sensationsreportern — han skulle ha
funnit ett tacksamt stoff i Himlagökenborg, där det
varken saknades radio eller skioptikon. Man kände också
ganska väl till en hel del aktuella företeelser i 1900-talets
Sverige — dock inte de politiska. Om ministären Ekman
suttit kvar en månad till, hade det kanske varit
annorlunda — den nuvarande anses kanske inte lika tacksam?
Och när själve ecklesiastikministern skrivit text i
revyprogrammet till på köpet...
Härfågeln är Svanars, Gökars och Vadares konung, och
Gabiel Alw var en synnerligen dekorativ härfågel. Hans
höga, metalliska timbre gjorde sig utmärkt både i
deklamationer och de mera onomatopoetiska utbrotten. Men
den som dominerar i »Himlagöteborg», som han själv
föredrog att benämna det, är Anders de Wahls stridstupp och
överceremonimästare. Nu har det ju sagts några hundra
gånger, att denne vårt lands främste tragiske
skådespelare egentligen är en gudabenådad komiker. Men som
revycharmör och kuplettsångare ha vi dock inte haft tillfälle
att njuta hans mustiga, sprakande, fjädrande
temperament. Det är nog ingen överdrift att säga, att han tog
hela salongen med storm, möjligen med undantag för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
