Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN STOR OPERETTPREMIÄR I BERLIN
Från Scenens Berlinkorrespondent
Oiätfje 3)orscfj som Fr tcdrif n ocl) FlicfjcLVd FjauFev som C/Oidf}c
i FFviedvibe på FftletropoCieatevn i FBerfin
Zander & Labisch foto.
Berlin 4 oktober 1928.
Då detta skrives har ridån just gått ner över ett
tredubbelt teaterevenemang, som säkerligen kommer
att lämna spår i operettens, i alla händelser i den tyska
operettens historia. Lehår har nämligen med
Friede-r i k e firat sitt 25-års jubileum som operettkompositör,
Goethes Friederike, en gestalt, vilken tyckes som skapad
för den stora operan, har blivit medelpunkten i ett
»sångspel», vilket vi närmast skulle vilja kalla
opéra-comique i denna benämnings ursprungliga mening, och
Metropolteatern har uppstått som en ny fågel Fenix ur
askan.
Gammal bekant i ny skrud
Alltså: den renoverade Metropolteatern! Vilken
teaterintresserad berlinresande har ej tillbringat många
kvällar där ända från den tid då Giampietro, den aldrig
uppnådde kuplettsångaren, där sjöng sina nummer i
revyerna i början av vårt sekel, följt med operettens
utveckling där under de senaste trettiosex åren och kanske då
och då vid ett besök i Berlin beklagat, att
Metropolteatern varit stängd. Ty teatern har under de senare åren
förföljts av en oförklarlig otur. Den ena konkursen har
följt efter den andra, de glada musernas tempel har
varit stängt över ett års tid. Men nu ha de duktiga
teaterdirektörerna, bröderna Botter, med mycken smak och
mycket pengar givit Metropolteatern en ny gestalt, så
vacker, att endast denna säkerligen kommer att locka en
stor publik.
Goethe som operetthjälte
Kapitel två: Goethe och hans Friederike på scenen!
Man behöver inte så noga känna det tyska folkets
inställning till Goethe för att veta, att det skulle betraktas
som helgerån att göra Tysklands största skald och
na-tionalhelgon samt hans ungdoms älskade, pastorsdottern
Friederike Brion från Sesenheim i Elsass, till
operett-figurer. Det har också skriats väldeliga mot denna idé.
Librettoförfattarna Ludwig Herzer och Fritz Löhner
(den senare mer känd under pseudonymen Beda) ha
P.-B., som fann att de vokala prestationerna inte kunde
bli föremål för allvarlig kritik. Men varför skall man
alltid vara så allvarlig? Nog ha vi revycharmörer med
sämre röstresurser än de Wahls, medan det å andra sidan
bör medges, att operan ingenting förlorat i Winnerstrand
eller Winge.
Att räkna Prometeus till gudarna är kanske något
omytologiskt; man förvånar sig en smula över att Aristofanes
gjort trotsaren och smädaren till en så löjlig figur, och
än ynkligare blev han i Ivar Nilssons gestalt med
parasollen. I rena offenbachstilen gingo Oscar Johansons,
Josua Bengtssons och Sten Lindgrens delegater från
Olympen, liksom Lena Cederströms näbbiga »Lätt på fot».
I hela pjäsen finns inte en enda kvinnoroll av någon
betydenhet — och dock vimlar scenen oupphörligt av
sköna fågelhonor, vita svanor och »purpurstjärtar».
Strålande var Elly Holmberg som en dansande näktergal.
Ett av skälen varför man inte velat uppföra »Fåglarna» i
sitt historiska skick uppges vara att den då skulle ha stött
anständigheten. Vi tyckas alltså, trots allt vad vi genomgått
av franska sängkammarfarser och inhemska nakenrevyer,
vara betydligt oskyldigare än hellenerna 414 f. Kr. Vad
skulle då inte behöva strykas i Lysistrata!
Kanske har man likväl i någon mån överskattat vår
ömtålighet. Nu hör man ofta talas om det galanteri, som
är god ton i fågelvärlden — men man ser aldrig minsta
belägg på det. Och dock fanns det, vid Eros och Afrodite,
femininer i Himlagökenborg som skulle ha gjort en och
annan liten förlöpning fullt förlåtlig.
Lite mera individuell .ysterhet, lite mindre drill och
exercis, det är vad man skulle önska av regien i vad det
rör massverkningarna! För övrigt bör det erkännas, att
lokalens rymd- och ljusförhållanden utnyttjats på ett sätt,
som inte kvävde eller förträngde stycket luftiga lyrik.
Ty i det stycket har den gamle Aristofanes ett betydligt
övertag över alla nutida revyförfattare: han skriver inte
bara kupletter, lustiga och sentimentala; han kunde skriva
vingbred, susande, lyftande poesi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
