Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den förres vackra stämma tjusar nu för första gången
»provinsen», som August Lindberg brukade säga, och den täcka fru
Hedberg-Granat spelar med sådan grace, att hon här i Uppsala
knep applåd för sin ljuvhets skull. Hr Werner Ohlsson, som
förut porträtterats i Scenen, agerar med anslående frejdighet,
hrr Georg Funkquist och Nils Dahlgren äro förträffliga som de
båda gubbkumpanerna och fröken Astrid Lindgrin visar både
temperament och humor i Ingalill Södermans glansroll.
I Oscarsteaterns landsortsupplaga av Broadway strålar
Inga Tidblad som fixstjärnan. Hennes Billie Moore är alltjämt
lika fräsch och förtjusande. Verkligt söt i sina många
dans-byxor och revykostymer gav hon kandidaterna på parketten
något att kika på. Och hur träffande »sött» kan hon ej sedan
leverera replikerna! Scenerna i trappan med Koy liksom
»partnerdansen» i sista akten äro glänsande. Naturligtvis saknar man
sedan Gösta Ekman, dennes underbara rutin och charm, men
hr Ragnar Billberg är emellertid ingen precis dålig ersättare.
Han står sig oväntat bra, särskilt med clownerierna, »skojet».
Kärleksförklaringen till Billie göres sålunda mycket roligt.
Aktören sätter sprätt på både rösten och de flaxande byxorna.
Festliga äro fru Doris Nelson och hr Ernst Brunman (i fru
Swan-ströms och hr Brunius roller) och hr Gösta Gustafson gör en
ytterst skicklig kopia av Hr Carlstens grek. Både överboven och
framförallt detektiven kunde det däremot varit mer kläm på.
Publiken hade ogement roligt, och man kan kanske våga en
parentes: till omväxling med all fransk och tysk farssmörja har
det sannerligen nyhetens stora behag att få kika på en
amerikansk rövardram, som — det måste man väl medge — är
given med verklig blick för sceneffekten. Varför skulle vi
förresten inte också i Sverige få se »hur det går till i Amerika?»
Gnatet på Oscarsteatern för Broadways skull förefaller litet
onödigt.
Som stjärntumé får kanske också räknas Jenny Hasselquists
debuttuiné med Shaws enaktare ödets man. Det blev en
vacker kväll. Vår stora prima ballerina som våren 1919 kom
studenlpoeterna att slå lyrorna som sällan, har alltjämt kvar
sin populariiet i Uppsala, särskilt hennes dansnummer hälsades
med frenetiskt bifall. Taldebnten blev mest ett löfte; rollen låg
ej för konstnärinnans kynne, det borde varit något mer patetiskt;
men talangen var ju inte att ta miste på, det fanns både känsla
och charm. Hrr Torsten Bergström och Georg Skarstedt fyllde
väl sina uppgifter.
Allan Ryding har tagit upp Herr Bengts hustru, som
ej kunde undgå att verka en smula förlegad. Intresset
koncentrerades på Harriet Bosse i titelrollen, en glansfull prestation.
Per Lindbergs regi störde däremot sannerligen ej och Jon Ands
<5re små f CicG. or fjar åter gjort succé, denna gång på Stora teatern i QöteSorg med fruarna Söder6erg ocfj Söderman
i sina gamta rotter. &å Silden fjär ovan synas fr. v. jfofjn Sritl Strandman, fjFincfjen tBengtsson, Sric 9l6y ocfj cKart Otincfj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
