Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 23-24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ten, kommer med andan i halsen uppför trapporna. »Hur mycket
är klockan? Har det ringt första gången. Gud, jag hinner bara
pudra mig! Kära rara, knäpp upp klänningen i ryggen åt mig.
Himmelska makter — nu ringer det!» — Hon försvinner i sin
loge och intet annat än det dämpade ljudet av en sönderslagen
puderask och en tappad spegel stör på tre sekunder logernas
frid. Så hörs åter hennes röst. »Hör ni inte att det är något
särskilt med mig i kväll?» — »Har du fått en replik i nästa
pjäs?» — »Jag är kär!» — »Jag tyckte du sa, att det var något
nytt» — »Ja, du, den här gången är det alldeles nytt — han är
underbar, lång, blond, och mustascher har han och dansar som
en gud. Han kysste mig sju gånger utanför sceningången. — Vad
är det för dag i dag?» — »Onsdag» — »O himmel, tänk, jag har
känt honom ända sedan i lördags!»
»Jag skall lämna teatern och bo på landet! Jag avgudar
idyller! Det finns inget gudomligare ställe än Spinx. De säger
att hönsskötsel lär vara så lönande. — Ja, se teatern, det är
ändå livet — tänk bara en sån romantisk tillvaro. Jag är
född för att det skall hända mig konstiga saker, det har jag
alltid vetat. — Vem sjutton har varit här och knyckt min
sminkskopa? — Är det du Pelle, äsch, jag tänkte, att det var
den där fjompiga Maja. — Vad säger du, skall du ha en
kyss för att lämna igen den? — Ja jag säger då det, den poj-
ken han är väl för rar!»
Plötsligt blir det uppståndelse. Uppför alla de många
trapporna, som skiljer divalogerna och statistkorridoren, kommer
plötsligt någon frasande i hela ståten av en
sextonhundra-talscréation av dyrbaraste material. Det klirrar av äkta
briljanter och lyser av ringprydda händer — Primadonnan! Hon
sveper genom korridoren med sitt ljuvaste småleende och slår
upp dörren till den sista stora logen, där tre gamla damer just
ha viskat några minnen från den tid, när hon, den firade, var
den mest dyrkade av kamrater ute i den fattiga landsorten —
och jämnårig med dem. Det är hennes födelsedag i dag, och
de ha skramlat ihop till en bukett rosor, som en av dem
inköpt på Hötorget och alla tre med omsorg och smak bundit
ihop och smugit in i hennes loge bland alla de magnifika
uppsatserna från stadens stora blomsteraffärer. Hon står i dörren
— utbredda armar och de röda rosorna i handen. De stirra
på henne med häpna, förtjusta ögon — om fem minuter har
hon entré, och ändå har hon kommit uppför alla trapporna
för att tacka just dem! De få kyssa henne alla tre i tur och
ordning och få sin omklappning, så försvinner hon igen. »Vad
hon är vacker», säger den ena. Och logeraden hör och nickar.
»Alltid hittar hon på någon sådan här överraskning», säger
den andra. »Ingen har varit lik henne», säger den tredje.
»Säga vad de vill — men stor är hon.» Det glider en liten
andakts-full tystnad genom korridoren.
Så börjar de tre att prata igen. Tankarna snurra åter i
var-dagsspåren. Den ena talar om sitt lilla bageri, som hon satt upp,
när hon »drog sig tillbaka», den andra om sin kära man, som
är en hederlig hantverkare och tjänar så bra med pengar, att
hon visst inte behövde gå till teatern numer, om det inte vore så
hjärtans roligt att liva upp gamla minnen ibland. Den tredje är
ganska tyst. Hon lever på ett litet underhåll från en mycket fin
man, som hon en gång var dum nog att låta skilja sig ifrån för
att återvända till scenen. Hon behövde egentligen inte heller —
men det tiger hon med. För vad skulle hon annars döda tiden
med — hon, som varken har deg eller barnbarn, bara några
hågkomster av ett liv som varit till brädden fyllt av innehåll — —
en gång. Så ringer det för sista gången, och som en lavin
vältrar statistmaterialet nedför trapporna till scenen — till sin
hundratjugo sekunders tjänstgöring. Araham.
(Vinjetten av Arthur Fischer).
LUSTSPELSSUCCÉS PÅ LORENSBERGSTEATERN
Efter problemdramatiken i form av »Fanatiker» och »Hoppla
vi lever» har Lorensbergsteatern förståndigt nog tagit upp ett
lättare program, nämligen Wodehouses lustspel God morgon
Bill, vilket som bekant tidigare i höst gjort lycka på
Hälsingborgs stadsteater. Pjäsen karakteriseras som tunn men
underhållande och lättflytande, och den spelas förträffligt. Det är av
allt att döma i synnerhet bifigurerna, som höjde
publikstämningen i salongen. Bland dessa framhållas alltså John Precht
som stupid lord med särskild belåtenhet av samtliga kritiker,
som berömma både hans dråpliga mask och komiska
replik-konst. Georg Blickingberg som äldre golfentusiast roade icke
mindre. Senny Friedmann som Bill och Elsa Carlsson som den
unga läkaren spelade med sin vanliga lustspelsrutin. Lill Tollie
Zellman har enligt E. P. i Göteborgs-Tidningen » ännu mycket
att lära sig, innan tonfall och spel blir äkta, nu finner man
stämman irriterande och hennes temperamentsufbrott konstlat
obehärskade». Ett par andra anmälare äro däremot nöjda med
hennes lilla kokett, och Es An i G. P. förklarar, att det är stil
på flickan cch att hon är en inpiskad rackarunge. Publiken var
mycket förtjust och applåderna bådade gott för styckets framtid.
JJilf “TSoffie ci5e(tman ocf) ’Jofjil tyvecfjt
i Q o d morgon Q) i [ C
ARKITEKT ISIDOR HÖRLIN
Tel. 12474; NORRLANDSGATAN 3, STOCKHOLM Norr 22452
Specialitet: Ombyggnader, restaureringar, inredningar av Slott« Herresäten, Hus och Våningar
Utställning av Förnäma möbler Norrlandsgatan 3 Stockholm
Ritningar och kostnadsförslag Egna verKstäder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
