- Project Runeberg -  Scenen. Tidskrift för teater, musik och film / 1928 /
660

(1919-1941)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 23-24

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EN DANSK RÖST OM VÅR TEATER JUST NU

Redaktören för denna tidskrift har visat mig
vänligheten att be om en liten skiss av svensk Thalia, sedd med
danska ögon. Må den då först och främst forma sig
som ett tack till de konstnärer jag från scenen lärt
känna, och till de instruktörer, vars arbete jag på
repetitionerna haft glädjen att följa. Därefter ber jag om
tillåtelse att vara helt ärlig utan att mena, att mina
synpunkter behöver vara annat än subjektivt riktiga.

Arislophanesföreställningen var för mig ett lustigt
revy- och cirkusevenemang, där jag trots all genial
teaterfantasi cch humoristisk skönhet i dekorationer och
kostymer saknade den gamle komediförfattarens hellenska
ande. Var fanns bland balettens kvittrande fåglar den
medryckande komik, som är den eviga konstens
kännetecken : klassisk komedi såväl för Aristophanes som
för Moliére och Holberg? Anders de Wahl dansade
och jublade som galande tupp i brokig fjäderhamn, men
det tillfredsställde knappast denne skådespelares rika
begåvning, som jag sett utlösas i Molanders lika
fantasirika »Per Gynt». I denna föreställning, som ju nästan
blev ett ibsenskt griegdrama, såg jag — trots tysk effekt
på några ställen — i dårhusscenen Molanders geni. Jag
glömmer aldrig dessa skepnader i den gula
dårhusgården: genom plågorna och marterna igenkände man ju
dem, som dessa vansinnige trodde sig vara: Jesus av
Nazarel, Sankte Per och Nero, hängda och halshuggna;
och mellan Pontius Pilatus och den långa raden av lik,
som viftade med händerna, såg man plötsligt pennan
störta in med en oändlig rulle av papper efter sig. Det
var som om alla skrivna böckers bokstäver steg fram
i kaos och förvirring och bländade oss. Det var som
bibelns tio bud ropade, att de voro lögn, därför att
Bhagavad-gita och Vedaböckerna också tala sanningens
språk. Det var som om alla filosofers tankar, juristers
domar och konstnärers verk på en gång stego fram i
genialt vansinne.

Kontrasten till Fåglarna och Per Gynt var »Han som
fick leva om sitt liv», där man såg, att Strindberg har
fasta rötter i svensk dramatik. — Gud give, det kunde
skapas tradition på denne diktare! Svensk teater
saknar tradition. •— Detta stycke med sin
drömspelsförso-ning och skräcktragik från »Påsk» borde ha varit
förkortat till hälften. Den unge, absolut talangfulle
författaren upprepade sig själv i oändlighet. Spelet var
utomordentligt, men vem tillkommer priset härför: Hedquist
som den gamle filosoferande gubben med träbenet eller
Lars Hanson som skomakaren? Det är något avvägt
fint och harmoniskt i Hedquists spel, som Lars Hanson
saknar, men det är i gengäld starkare nerv och
intensivare känsloutbrott hos den sistnämnde, som förefaller
mig instinktivt ursprunglig men något ensidig. Detta
är Hedquist icke. Vilken variation från »Rembrandts
son» över Lagerkvists stycke till fonetikern i
»Pygma-lion»! Hedquist hör till de få skådespelare, som förutom
att kunna sitt hantverk, även bygga på mänsklig er-

farenhet. Det ligger en sympatisk, melankolisk
underström i denne skådespelares själ. Han har det, som vår
Poul Reumert saknar — hjärta, men han är ej så
blod-full som denne, därför var det nog mera renässans över
Reumerts Rembrandt än över Hedquists. Den svenske
skådespelaren påminner i sitt spelsätt om Mantzius; han
äger blott mera lyrisk känsla, där Mantzius var
intelligent.

»Hoppla, vi lever» såg jag här på teatern efter att
förut ha sett den i två olika iscensättningar, och jag
måste — bortsett från några tekniska brister — ge
Tol-ler rätt: det var en enastående iscensättning. Den
återgav hela styckets kaosliknande bild av vår moderna tid
med dess penningjäkt och politiska humbug, radio och
black bottom mellan idéer och uppfinningar,
vansinnes-erotik, vadhållningar, automobilolyckor och
tågsammanstötningar och mitt i det hela — människor, som ler,
människor, som lider, människor, som i jäktets
förvirring ej få tid att vara människor. — Det var
fullständigt originellt av dr Lindberg — helt frigjort från
Piscator — att förverkliga allvärldens hotell i dessa
stora dimensioner med restaurantorkestern på tribunen
och hela Dramatens ungdom med damerna i utmanande
dräkter, dansande upphetsad erotisk dans för att
illustrera moralens ironi, medan radiostationerna
förkunnade de fem världsdelarnas sensationer: »Uppror i Kina,
uppror i Indien».–––

Också i »Sällsamt mellanspel», som jag gärna i en
senare artikel vill jämföra med det väntade uppförandet
i Danmark, såg man dr Lindbergs skicklighet som
instruktör: det sätt, på vilket han helt diskret lät
personerna uttrycka sina tankar var oändligt fint och
konstnärligt träffat. Beträffande fru Tejes prestation nöjer
jag mig tills vidare med att uttrycka mitt
beundrande tack.

I det jag nämner Winnerstrands överlägset
humoristiska, mänskliga spel i »Ryktbarhet» har jag till sist
gömt Gösta Ekman, Sveriges mest intuitivt smidige
skådespelare. Han bygger ej på Hedquists mänskliga
erfarenhet, men han äger, som hans figurgalleri både på
scenen och det vita lärftet visar, en aktörs genialitet.

_ Det är som om han uteslutande lever för och i teatern,
och som om han med musikalisk virtuositet och
inspiration alltid förstår att anslå den rätta tonen. Man
kunde blott önska, att han offrade sina krafter i den lödiga
konstens tjänst. Hans figur i »Patrasket» är en
judeprestation, som står på höjd med Mantzius i »Inden for
Murene».

Det är vingsus utanför teaterbyggnaderna i
Stockholm. Jag kom dit som en studerande gäst. Jag känner
mig nu hemma där, och är rikare på minnen och
kunskaper. Jag slutar med att än en gång säga tack och
hemställer till publiken att akta på vad den äger i de
stora skådespelhusen.

Vagn Børge.

ANTIKHANDEL

STINA SWANBERG

VÄSTRA TRÄDGÅRDSGATAN 17

Uppköper och försäljer alla slag av antikviteter.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:11:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/scenen/1928/0660.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free