Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lyder alla hennes själs impulser, den är
förunderligt väl skolad och tyglad. Ibland tycker man sig
lyssna till ett melodrama, man förnimmer först
orden och hör därefter liksom musiken af rösten,
sakta tonande som dubbelgreppen å en
cremo-nesare.
I en annan uppsats om Eleonora Duse tror
jag mig redan ha anmärkt, att konstnärinnan talar
med tvenne munnar, och att hennes andra mun är
hennes fina, känsliga händer. Hvad de äro i stånd
att uttrycka, gränsar till det vidunderliga. Ofta
mera än själfva munnen Och det med den allra
minsta lilla rörelse, ty med stora gester för sig
icke Eleonora Duse. Man skulle kunna skrifva en
hel liten historia om Duses händer. De äro som
en vacker, gyllene saga, full af sköna
öfverrask-ningar.
I Eleonora Duses spel finnas inga döda
punkter, hon spar sig aldrig, som så många andra
ryktbara skådespelerskor, för de tacksamma
kraftscenerna. I hennes ansikte med de stora djupt
blickande ögonen, som med fog kan nämnas hennes
själs spegel, är hvarje nerv spänd ifrån
skådespelets början till dess slut. Hon lefver med, hon
inkarnerar fullständigt den person, hon framställer,
uppgår i henne, lider och gläder sig med henne.
Därför är äfven konstnärinnan så ofta fullkomligt
utmattad, ja dödstrött efter slutadt uppträdande.
Duses uppfattning af sina olika roller är högst
individuell och skiljer sig nog ganska ofta från
författarens intentioner. Men hur tacksam bör icke
mer än en författare vara mot den stora
konstnärinnan, som i många fall adlar hans arbete,
förskönar det, ja med sin sublima konst upphöjer det
till ett mästerverk. Eleonora Duse har den
underbara, sällsynta förmågan, att kunna dikta vidare,
att slå in i den dramatiska väfnaden nya trådar,
hvilka nästan omdana stycket och skänka det en
fullödigare vikt än det ursprungligen äger. Om
Dumas kunde stå upp ur sin graf och se Duses
återgifvande af Kameliadamen, skulle han
säkerligen icke återfinna den hjältinna, han tänkt sig,
dä han skref skådespelet. Men han skulle utan
tvifvel förvånas och glädjas öfver den sköna
skapelsen. Och d’Annunzios mer eller mindre
osmakliga dramer, hur har icke hans ryktbara
lands-maninna med sin ädla konst möjliggjort deras
uppförande !
Duse är mycket af improvisator i sin konst.
Om man med kort mellanrum ser henne uppträda
i samma pjes, skall man märka, att hon aldrig är
densamma, att hon aldrig eller åtminstone högst
sällan upprepar samma tonfall och gester. Vid ett
tillfälle säg jag henne som Kameliadamen i Wien
och tre eller fyra dagar därefter i samma roll i
Berlin. Och där var det något helt nytt, där var
det en helt annan Marguerite, än den som jag nyss
skådat i Wien. Jag satt häpen och fullständigt
slagen i bann af en så otroligt omgestaltande och
skapande konst.
Omöjligt är väl att säga, i hvilken roll Duse
når högst, fullkomnar sig själf. För min del, och
jag tror mig ha sett henne i hennes flesta sceniska
skapelser, sätter jag främst Monna Vanna och den
blinda makan i d’Annunzios »Den döda staden».
Konstnärinnan älskar Monna Vanna. »Hvilken
skådespelerska skulle ej vara hänryckt öfver att
få spela Monna Vanna?» sade hon till mig en
gång förlidet år.
Vid samma tillfälle diskuterade vi äfven ifrigt
frågan angående anskaffandet af nya pjeser för
hennes repertoar. De flesta af mina förslag
förkastades genast. Enär jag en gång för flera år
tillbaka hade sett henne på ett storartadt sätt
åter-gifva Shakespeares Cleopatra, frågade jag, om ej
några af den store brittens dramer skulle kunna
inöfvas. Men signora Duse svarade strax, att det
var en fullkomlig omöjlighet på grund af hennes
nuvarande trupps oförmåga att spela Shakespeare.
Det skulle kosta henne för mycket arbete, för
mycken möda, ty hon inöfvar själf personligen allt
med sitt sällskap. Och ibland dess medlemmar är
väl signor Rosaspina hennes egentlige stödjepelare.
Vi berörde i vårt samtal en annan gång de
nordiska diktarne. Och sällan har jag hört någon
med så varm beundran uttala sig om Henrik Ibsen.
För Björnsons dramer däremot hade Duse respekt,
sade hon, men ingen egentlig förståelse. Hon
yttrade också, det var förra året, att det skulle glädja
henne mycket, att just i norden fa tillfälle att
uppträda i Ibsens verk. »Et Dukkehjem», »Hedda
Gabler» och »Rosmersholm», äro nu införlifvade
med hennes repertoar. Jag har anledning att tro,
det »Fruen fra Havet» snart kommer att läggas
till de andra. För min del kan jag knappast tänka
mig en roll, som lämpar sig bättre för Eleonora
Duse än »Fruen fra Havet».
Hvilken skada, att Ibsen, nu då Duse gästar
Kristiania, är förhindrad af sin sjuklighet att se
den stora konstnärinnan uppträda i sina verk och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
