Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilken skada äfven för henne ett ej fa spela
inför den store diktaren. Jag har hört både Henrik
Ibsen och Eleonora Duse uttala önskan om att
personligen fa lära känna hvarandra.
Signora Duse är sin egen impressario. Hon
afskyr allt, hvad impressarier heta, och hennes
uttalanden om dessa herrar voro med rätta både
hårda och skarpa. Ja, till fromma för konsten är
visst icke det i vår tid så florerande
impressarie-ofoget. Impressarierna äro parasiter, som borde
drifvas ut ur konstens sacrum.
Då nu Duse själf tillika med sin sekreterare
ordnar och planerar allt och dessutom inöfvar sitt
sällskap och studerar sina egna roller, kan man
förstå, hvilket uppslitande arbete hon har. Men
hon älskar arbetet och yttrade en gång, då jag
förklarade, att hon ansträngde sig allt för mycket:
»Arbetet är lifvet för mig, utan det kan jag icke
existera».
För brusande och starkt bifall är Eleonora
Duse mycket svag. Nåja, det är väl något som
hon delar med alla scenens barn. Men
märkvärdigt är att hon, trots sin stora trötthet efter
dramats slut, dock alltid hörsammar publikens
in-ropningar, fastän hon tyckes nära att falla i van-
makt. Något, som jag äfven en gång bevittnade
i Berlin. Men Duse äger en stark själ i en
bräcklig kroppshydda, en själ, hvilken är spänstig och
elastisk som en stålfjäder. Och med den behärskar
hon som oftast den svaga materien och tvingar
den till underdånighet.
Dock tycker jag mig ej tillförene ha funnit
signora Duse så frisk som under sist förflutna året.
Jag har sett den stora konstnärinnnan för ofta för
att kunna afgifva ett säkert omdöme, huruvida
hon något väsentligt förändrat utseende, sedan
hon första gången besökte Sverige. Men att åren
ej gått alldeles spårlöst förbi, därom vittna de
breda silfverlänkarna i det mörka håret.
I det dagliga lifvet så väl som på scenen
är Eleonora Duse själfva enkelheten och
naturligheten. Hennes väsen ingifver stor respekt, och
man kan godt förstå, att medlemmarna af hennes
sällskap darra för henne och frukta ett ogillande
ord från hennes mun.
Den som haft den förmånen att träda i
personlig beröring med samtidens största nu lefvande
skådespelerska, märker strax, att hon är en
storslagen och ädel människa, ja i mångt och mycket
en — öfvermänniska.
Galbrun (Lambert) Cecilc (fni Lindberg)
Soindres (Skånberg)
Dramatiska Tkatkrn. M. Donnay: >Mkd storm*. Akt ii. Uppf. f. f. g. 16 jan. 1906
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
