Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B. Wulf roto
Fru Berta Lund (fru Dexirell) Holm (Palme) Poul (Hansson) Annie (frkn Borgström)
G. Esmann: >Far och som. Akt iii
mot slentrianen, långsamheten
och de konventionella
fördomarna i gamla Köpenhamn.
Poul finner snart att systern
och svågern systematiskt
plundra fadern, men han kan ej
upptäcka orsaken, hvarför
denne utan protest gått in därpå.
Men gåtan löses af hans hustru,
som med kvinnlig
skarpsynt-het i sådana fall snart
uppspårar förhållandet mellan
grosshandlaren och fru Lund, och
då hon finner, att den gamle
ej kan lefva utan henne och
alt hon är en präktig kvinna,
med amerikansk djärfhet och
snabbhet ställer allt till rätta
samt förmår Poul att uppmana
fadern att gifta om sig. I
slutaktens uppgörelsescen mellan
Poul och fadern förekommer en
genomförd rolig och effektfull
parallelism mellan första
aktens uppgörelse mellan fadern
och Poul. Fadern, som endast
längtat efter en dylik
uppmaning, blir öfverlycklig; de tre
parasiterna få sin välförtjänta
afbasning, Poul blir
kompanjon med fadern och firmans
namn förändras till Holm &
Son, Köpenhamn och Shanghai. Det med verve
och gemyt skrifna stycket mottogs med jubel af
premiärpubliken och blir nog för teatern en
kassapjäs. Till denna vackra succés bidrog i
väsentlig mån det jämna och goda utförandet på alla
händer. Fröken Borgström, som spelade den
unga amerikanskan, har knappast någonsin varit
bättre. Det var en ypperlig framställning af en
rask och energisk ung dam med en förtjusande
engelsk brytning. Öfriga mera betydande roller
spelades af herr Palme (grosshandlare Holm), herr
Hansson (Poul), fröknarna Klefberg och Lindstedt
(mor och dotter), herr Arehn (Bremer), Ekelund
(Neergaard), fru Deurell (fru Lund) och fröken
Zanderholm (Camilla).
Vasa teatern har likaledes under sistförflutna
månaden bjudit på två premiärer. Den första
ägde rum den 9 januari och affischen upptog
»Fordringsägare», tragikomedi en i akt af August
Strindberg samt »Hemlifvets fröjder», lustspel i 3
akter af Maurice Hennequin. Strindbergs stycke,
som tillhör hans yngre litterära alstring, har förut
endast för många år sedan gifvits på en matiné,
och är sålunda för Stockholmspubliken en nyhet.
Det är hatet mot kvinnan, som här gifvit sig ett
rasande utlopp. Stycket är i hög grad dramatiskt
effektfullt och de häftiga, upprörande scenerna
rycka publiken oemotståndligt med sig, och så
stark är den koncentrerade energien i detta arbete,
att den sceniska verkan däraf mot slutet stegras
ända till något pinsamt, hvarför ridåns fall kommer
som en befrielse. Det genialiska dramat fick ett
mycket godt utförande af fru Fahlman, kvinnan,
herr Svennberg, hennes forne, och herr Johansson,
hennes nuvarande man. — Efterpjäsen var en fars,
simpel och verkande genom bullrande situationer
men rolig, så att den höll skrattet i full gång. En
rik onkel har gift bort en nevö, hvars skulder han
betalt, i afsikt att på äldre dagar blifva omhuldad
i nevöns familj. Men i detta hopp blir han
bedragen. Han råkar in bland gräl, split och strider,
så att han till slut måste söka lugn i de irreguliera
förbindelser, han velat undfly. Utförandet var
lagdt i goda händer: herrar Bæckstrom,
Svennberg, Hedlund, Justus Hagman, fru Anna Byström
samt fröknarna Kumlin och Olga Andersson.
Samma kväll Dramatiska teatern hade sin
premiär med Esmanns efterlämnade lustspel, hade
Vasateatern sin andra premiär för månaden, och
äfven dess program upptog ett danskt arbete:
»Stadens stolthet», lustspel i 4 akter af Gustav
Wied. Historien är i korthet denna: Målaren Hans
Fjordby, som i Paris förvärfvat ryktbarhet och
guld, återvänder till den obetydliga småstad, som
sett honom födas. Han kallas i lokalpressen för
»Stadens stolthet», och hela staden är också på
benen att vid tågets ankomst taga mot honom.
Kontrasten mellan Fjordbys artistmanér och sätt
att ta lifvet samt småstadsbornas fördom och
skvallersjuka är af ypperlig effekt, och denna motsats
stegras ytterligare, när Fjordby blir betagen i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
