Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Juncker Jeu*cii foto
IIerr Peter Fjelstrup som Svengali i »Trilby*.
ITALIENSK OPERAPUBLIK
Ett minne från hösten 1896 i Florens
Som man vet ha italienarne ett mycket koleriskt
temperament. De äro just inte vana att
lägga band på sina känslor, och när vi
nordbor för första gången komma ner i en
äktita-liensk stad, är det, som mer än kanske något
annat förvånar oss, ordningsmaktens absoluta och,
söm italienaren tycker, naturliga öfverseende med
folks yttrandefrihet i alla kraftlägen på gator och
torg. Ett så’nt skrän, ett så’nt väsen af larmande
pojkar, gatuförsäljare och folk i gemen som man
där far lyssna till, saknar säkert sitt motstycke i
något annat land. Det är då ej heller så
för-vånansvärdt om de italienska rösterna genom det
ideliga skrikandet bli ansträngda, gälla och
oharmoniska — kvinnornas ej undantagna. Att så
dock ej alltid är fallet, bevisa de vackra italienska
stämmorna, hvilka äro allt för kända öfver hela
världen, för att jag här behöfver påminna om dem.
En Carno, en Bonci, en Sammarco, en Scotti, en
Bellincioni, en Battistini äro alla stjärnor på
kontinentens operahimlar, och ha med sin sång
er-öfrat tvenne världars publik.
I själfva Italien får man på teatrarna nog höra
många goda sångarförmågor, men de bästa gå till
utlandet. Fosterjorden har ej råd att betala de
summor, sångarne fordra, och blott då och då kan
man af en slump få höra något förstklassigt på
Italiens operascener.
I dessa konsttempel såväl de för ren dramatik
som för opera lär man kanske mer än någon
annanstans känna det italienska temperamentet —
jag menar nu närmast genom studiet af publiken.
När en populär opera går af stapeln — en, som
hela publiken från »hyllan» till första radens
juvel-behängda aristokratdamer kan hvarje not af
utantill, då är det ett nöje och på samma gång en
plåga att bevista en dylik föreställning. Icke en
ton undslipper åhörarne och alla sitta i spänd
väntan — i synnerhet om det är en favorittenor
eller sopran som har sin aria — för att höra på
hur den och den frasen kommer att föredragas.
Mången af publiken skulle kanske ofta, med
italie-narnes lätthet för sång, kunna göra det lika bra
som sångaren på scenen, därför är dess kritik
synnerligen skarp. Misslyckas den föredragande, då
är han obarmhärtigt förlorad. Då får han ej
fortsätta, utan den grymma publiken tystar ner hans
sång med hyssjningar, hvisslingar och skrän. Är
Herr Rohkrt Dinksen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
