Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tredje aktens kvartett ur »Boheme»
Till höger Rodolfo (Edoardo Garbin) och Mimi (Adelaide Stehle)
publiken belåten, ja, då kan den ej nog ge luft åt
sin sinnesstämning. Bravorop dåna genom
salongen och ett lika obarmhärtigt skrän på »bis»
— omtagning af numret — som den motsvarande
uthvisslingen tvingar det stackars objektet att
repetera det säkert mycket svårsjungna
paradnumret. Jag har sålunda hört Bonci vara nödsakad
att taga om »La donna é mobile» ur Rigoletto
sex (6!) gånger.
Det finns kanske ingen så förstående och
uppmuntrande, men på samma gång så hjärtlöst
grym publik som den italienska. Fordrar den,
att ett stycke skall tagas om, då måste det tagas
om, annars ve den exekverande, han må vara till
och med publikens förklarade gunstling.
Jag kommer ihåg ett typiskt exempel härpå
från en operaafton i Florens, det är nu precis tio
år sedan. Där nere i Arnostaden bjuds ej så ofta
på god musik och man blir ej bortskämd, men då
och då kan man ha tur att få ett riktigt godt
operasällskap, som under ett par månader gasterar
i staden. Hösten 1896 var en sådan god säsong.
Då besöktes Florens af en liten solistensemble
engagerad för två månaders uppträdande — i Italien
äro som bekant alla teatrar ambulerande — och
gaf en del operor under den förträfflige
orkesterchefen Leopoldo Mugnones ledning. Mugnone hör
för närvarande till Italiens främste
orkesterdirigenter och har stort rykte om sig så väl i sitt hemland
som i England och Amerika. Han är neapolitanare,
en ovanligt energisk, högt begåfvad och hetlefrad
sådan, liten till växten, med kort, svart skägg, en
framskjutande haka och en hy, gul af all galla,
han under sin teatertid samlat på sig.
Uppträdande voro främst att nämna tenoren Garbin, en
briljant stämma, en fullständig hjältetenor med
starkt och bredt anlagdt temperament och anlag
för det sceniska. Som moitié hade denne en
ru-mänisk sångerska, Adelaide Stehle, en stor
dramatisk sopran. Några goda baritoner, basar och
altar utfyllde ensemblen. Repertoiren upptog
huf-vudsakligen Puccinis då alldeles nya opera
Boheme samt samme kompositörs något äldre Manon
Lescaut. Denna opera, som ligger till grund
för Puccinis senare kompositioner, är så väl hvad
det sceniska som det dramatiska angår
betydligt effektfullare och mera gripande
än Boheme. Den har intet af
Massenets något söta om äfven mycket
skickligt åstadkomna musik till abbé
Pre-vost’s bekanta roman. Verkligen
briljanta scener, inspirerade och kända,
undgå icke att i densamma göra ett
djupt och varaktigt intryck på åhöraren.
Mugnone hade gnott och arbetat
och repeterat — själf tjänstgörande som
en förträfflig sceninstruktör — och det
hela gick utmärkt. Publiken kom i
massor hvarje afton, applåderade, stormade,
jublade och fick sina gifna »bis». Så en
afton gafs Manon. Jag hade min plats
i en loge tillsammans med Mugnones
hustru och en italiensk målare och hans
fru. Operan hade framskridit till tredje
aktens slut. Den oförbätterliga Manon
hade fått sin dom, afskedet mellan henne och Des
Grieux var undanstökadt. Des Grieux-Garbin
bönfaller om att få följa sin älskade till
deportationsorten med bevekande, smärtfylld stämma, och han
får tillåtelsen. Hela akten slutar med en
triumfstrof i orkestern och ridån faller. Publiken är
som galen, den skriker och ropar och hela den
stora teatern — det var Teatro Verdi, rymmande
3,000 personer — ljuder som en stor bikupa
af bis-s-s, bis s-s-s. Garbin träder fram. Han
tackar och kommer åter, han pekar på sin strupe,
han kan ej mer. Då skränar folket på att blott
få höra den sista orkestersatsen. Men Mugnone
är i ett miserabelt humör. Han har lämnat sin
plats vid orkestern, han visar sig ej. Då
förändras som af ett trollslag stämningen i salongen.
En hvissling höres, tjut och rop och okvädinsord
slungas ned från raderna, blandade med fortsatta
rop på bis. Parkettpubliken blir orolig, ser sig
omkring, osäker hvad den skall göra, en och
annan anar oråd och börjar troppa af.
Mellanakten passerar och Mugnone visar sig
på nytt å chefsplatsen. Han är gulare än
någonsin och hans ögon skjuta blixtar, när ett än
intensivare och vildare tjut brister löst från massan
vid åsynen af favoriten, som ej ville ge med sig.
Ridån går upp för sista akten och denna som är
en enda stor kärleksduett mellan tenoren och
sopranen, afsjunges under mängdens fortsatta
öron-bedöfvande, vilda tjut. Jag satt längst fram vid
rampen nästan inne på scenen, och oaktadt sångarne
icke voro på mer än ungefär tre meters afstånd
ifrån mig hörde jag inte en ton af deras
kolossala stämmor. Ridån gick ned och med
polis-hjälp blef Mugnone eskorterad hem.
En kort tidningspolemik följde på uppträdet,
men nästa gång var det konstnärerna som fingo
vika. Tredje aktens final fick helt och hållet
bis-seras. Jag har knappast sett något så rasande
som Mugnone, när han efter den sista stora
effekt-fermaten, skrek ett ilsket ljungande — »Via!» —
I väg —, slängde ifrån sig taktpinnen och gick.
Tänk hvad vi svenskar ändå äro beskedliga,
kanske allt för beskedliga, äfven om inte just detta
nu relaterade kan anses vara så efterföljansvärdt.
__ Holger Nyblom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
