Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det var konung Andbjörn i Firdafylke», inföll
Thorgils. »Han ville hafva Quällulf med, då han
drog till Möre att hjelpa konung Arnvid mot Harald.
Den kloke Quällulf svarade, att han var redo, när
det gällde att försvara Firdafylke, men icke när det
gällde Mörekungens land. ’Dessutom’ — tillade
han — ’tror jag, att Harald har lycka med sig
lass-tals, medan Andbjörn knappt har en näfve full.’»
»Det månde han ock haft rätt uti», menade Leif,
»ty hvem kunde väl tro det, att Harald skulle blifva
ensam rådande öfver hela Norge, men den saken
tänker jag, att hans svärd lärde världen veta, då
blodet flöt i Hafrsfjord.»
Thorgils nickade jakande därtill, men så förde
Leif talet tillbaka på Thorolf och Quällulf och sporde,
hvad den senare kunde hafva att säga till hans ord,
att man icke kunde vara ens vän och ovän på
samma gång, och Thorgils mälte:
»Den gamle sade, att det gick som han
förutsagt med kungarnes strid nord på Möre, ’men lika
fullt’, tillade han, ’tör det vara sant, att Harald månde
vara till stor skada för mina fränderl’ Han gaf
sonen många goda råd, och när dagen kom, att
Thorolf skulle fara, ledde Quällulf honom själf till
skeppet, slog armarne om hans lif och bad honom:
’fara väl’. ’Måtte vi en gång samlas oskadde!’ voro
hans sista ord på stranden.
Medan de talade, hade de så småningom gått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
