Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
betvang de många själfrådige och trotsige
stormännen och småkonungarne i Norge att erkänna sitt
välde eller ock draga bort från landet för att aldrig
mera återse det.
Det var det stormanliga i konung Haralds
skaplynne, som dragit den unge Thorolf till honom, det
var också detta, som ännu höll honom fäst vid
konungen och kom honom att söka till konungens
urskuldande förklara mången egenmäktig och snart
sagdt godtycklig handling. Att Harald skulle vara
afundsjuk och rädd om sin makt, det fann han helt
naturligt, likaså att mången skulle finnas, som
sträf-vade att vinna den mäktige konungen med smicker
och ljufligt tal; men att ett villigt öra skulle lämnas
åt sådana, som ville stiga uppåt på ärliga mäns
bekostnad, det var något som häftigt upprörde
Thorolf, och han ville i det längsta icke sätta tro till
något sådant. En konung som Harald kunde väl
misstänka, men han kunde ock erkänna sanningen,
när han funnit henne.
Haralds beteende på Torge var dock sådant,
att Thorolf hade svårt att i sitt sinne försona sig
därmed. Hans ädla och högsinta natur vägrade
likväl länge att antaga hvarje tolkningssätt, softi
kastade en skugga öfver konungen. Det måste och
kunde icke vara något annat än en tillfällig
misstanke, som skulle försvinna, när konungen finge se
och erfara, huru fullkomligt grundlös den var. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
