Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han skyndade då fram till stället, där han sett
Thore syssla med konungsmannen, och såg med
förvåning ett kläde höljdt öfver liket.
Varsamt lyfte han en flik af duken från den
dödes hufvud, för att se om det var någon af hans
vänner eller fränder.
Det var konungen själf, Olof den helige, som
låg där och nästan syntes sofva. Så leende, så
lugnt, och fullt af frid syntes hans anlete.
»Och detta har Thore Hund gjort!» utbrast
han. »Det månde hafva gjort dig godt, kung Olof,
att se din fiende vända sig till dig med försoning i
sinnet.»
Ragnwald föll på knä och gjorde korstecknet
öfver den fallne konungen samt bad en bön för hans
själ, hvarefter han reste sig upp och fortsatte sin
vandring. Han hade dock ej gått många steg, förr
än äfven han syntes hafva funnit den han sökte.
Där låg en yngling med hufvudet lutadt mot
en sten och det ljusa, lockiga håret tillbakafallet,
så att ansigtet var fritt.
Det var ett vackert ansigte med äkta nordiska
drag, fast ungt och vekt ännu att påse, då intet
skäggstrå ännu hunnit skugga hans haka. Men han
var storväxt långt öfver sina år, och af mod måste
han hafva egt nog, ty här, där han låg, hade
striden brunnit hetast och svärdshuggen fallit tyngst.
Här hade nämligen till sist konungens sköldborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
