Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samma den mörka massan af bondehären. Nu höll
herr Erik Carlsson in sin häst och kunde ej
återkomma från sin förvåning. »Hvar hafver väl herr
Nils fått de många hofsvennerna ifrån?» utropade
han. »Jag menade, att vi togo dem till fånga vid
Östanbro!» Nu fick Erik Nilsson tillfälle att betala
honom för skämtet om kolaredrängarne, och han
svarade med hast:
»Det är de kolaredränga, de vilja stånda fast!»
Men herr Erik Carlsson högg sporrarne i sin
häst och sprängde af mot kolaredrängarne. Han
ville dock visa, att de ej skulle hålla stånd mot en
riddarehär och hans öfvade svenner. Och herr Nils
Eriksson och Ivar Gren och hela hären följde. Det
blef en häftig strid, men så stredo »de kolaredränga»,
att riddarne, oaktadt all deras tapperhet, ej kunde
vinna seger. Herr Nils Sture drog sig tillbaka till
östra Upland att vinna förstärkning, och sedan
dröjde det icke länge, förrän den stolte ärkebiskopen
måste fly riket.
Han dog på Borgholms slott, och Carl
Knutson blef för tredje gången konung. Men mot honom
drog riddar Erik ut i spetsen för sina svenner,
sedan han, som vi här ofvan nämnt, sagt nej till alla
konungens anbud om förlikning. Sådan var hans
åsikt om saken, att hans ära skulle hafva lidit, om
han lyssnat till konungen och tagit guld och makt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
