Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVARffc SVeK;
245
Mon och Sven voro uppfostrade tillsammans och
hade delat ljuft och ledt från barndomsdagar.
Sådant förer hjärtan tillsammans i hopp och tro, och
kärleken kommer, utan att de veta det. Svens
sista blick, när han lemnade sitt barndomshem,
bortvisad med skam och nesa såsom gamle Jerker
påstod, stod fäst på Kari, och det var som om det
legat en underbart förvandlande kraft i denna blick.
Karis ögon liksom öppnades för saker, som hon förut
aldrig sett och aldrig tänkt på, och i samma
ögonblick föddes i hjärtat en oro och en längtan, som
hon icke kunde öfvervinna.
Därföre älskade hon så gärna den ensliga
klipphällen, där hon var ensam med sina tankar och där
hon kunde, ostörd af sin omgifning och dagens
bestyr, gå igenom med sig själf den flydda tiden allt
intill den dagen, då Sven drefs ur huset och
började kallas: Svarte Sven.
Äfven denna qväll hade hennes själ varit fylld
af tankar på den fjärran vännen, och visan, som hon
sjöng, var liksom diktad för henne. Det var som
om hon fått vingar, medan hon sjöng, och hon flög
bort, långt bort öfver det blånande haf, allt till
vännen, som hon hade så kär.
Och just i detta ögonblick framträdde han inför
hennes ögon, sänd af Guds moder till systerns
räddning ! Den unga flickan såg däruti liksom ett bifall
ofvanifrån till den kärlek, som brann inom henne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
