Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men som skulle hafva gjort henne olycklig, om deri
anats af någon. Ack, hon var det tillräckligt redan
genom det hårda öde, som drabbat Sven, ett öde
som väl aldrig skulle skifta till ett bättre i denna
världen.
Hvad som egentligen vållat Svens ofärd, visste
hon i själfva verket icke. Han hade begått något
fult och styggt, så fult och styggt, att han blef skydd
af alla och öfverallt, där han visade sig. Men det
var en så afgjord sak, att ingen talade därom, och
Kari med sin uppspirande kärlek i hjärtat vågade
icke göra annat än halfva frågor och antydningar,
till följd hvaraf hon också fick blott halfva
upplysningar till svar.
Likväl hade Sven en gång varit, om icke just
allas älskling, dock en yngling, vid hvilken man fäst
stora förhoppningar. Han var son af en bergsman,
som varit gubben Elfs vän allt ifrån ungdomen,
och vid hvars dödsbädd han suttit och lofvat blifva
i faders ställe för gossen, vännens enda barn. Så
hade Sven kommit till Mora och där växt upp med
Elfs egna barn, en son, jämnårig med Sven, och
Kari, några år yngre.
Men denne son blef borta i det blodiga
Lång-fredagsslaget vid Upsala detta år, och det var när
de kommo hem därifrån, som Sven kallades Svarte
Sven, och som hennes fader, gamle Elf, en dag sade
till honom de stränga orden att aldrig mer få be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
