Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
si’ASTE SVEN. &4j
trakta Elfs hem som sitt. Det var hvad Kari visste,
och hvad alla andra, med undantag af några få,
visste. Det verkliga sammanhanget däremot, det
visste säkert ingen med undantag af Sven själf —
det var Karis innersta tanke, och hvarföre han icke
talade rent ut och friade sig från hvarje beskyllning,
ty det kunde han, det var nu säkert, — hvarföre han
icke gjorde det, det var omöjligt för Kari och utan’
tvifvel för alla att utgrunda.
En qväll fram på hösten kom Kari till tals med
gamla Britta, som förestod Elfs hus och hade gjort
det allt sedan hans hustrus död. Det var en skarp
och karlavulen qvinna med ett par de ärligaste och
trognaste ögon, och gubben Elf vördade hon som
den förste bonden i Mora, och hans barn höll hon
kära‘ som de varit hennes egna. Skulle någon veta
besked mera än andra om Svarte Sven, så var det
gamla Britta. Det hade Kari fått i sitt hufvud, och
hon hade beslutat att, när det så bar till, söka få
henne att säga, hvad hon visste. Mén dagame
hade gått, och det hade varit mycket att syssla i
gården.
Ändtligen en oktoberqväll, medan far och
drän-garne voro ute i skogen och Lill-Anna gått utåt
vägen att möta dem, sutto Britta och Kari vid
spinn-rockarne framför qvällbrasan. Då tog Kari mod till
sig och började så smått leda talet från skogen på
alla dem, som där arbetade och gingo sin dag, äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
