Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
feVAfe-rfe sVeSi. ifå
t)et var dock så bestäldt den qvällen, att hon
skulle få veta, hvad Britta visste om saken.
Den gamla med sin skarpblick anade, hvad som
föregick inom flickan, och som det var den största
olycka som kunde hända, att någon af Elfs döttrar
skulle förse sig på Svarte Sven, så beslöt hon att i
tid stämma om sinnet, så att den uppspirande
kärleken måtte vända sig i afsky, såsom rättmätigt var.
iHm!» sade hon därföre och lade handen på
rockhjulet, så att det stannade, samt såg länge och
forskande på Kari, Iwilken icke ville låtsa om, att hon
var föremål för den gamlas tysta betraktelser, ehuru
hon kände det inom sig och rodnade under hilkan.
iHm! . . . Svarte Sven har förrådt sitt land och
sitt folk!» sade gamla Britta, och hennes röst var
dof och högtidlig, som om hon vetat med sig, att
hon uttalat folkets dom öfver brottslingen. »Det är
gärning nog, det, menar jag», tillade hon, och så satte
hon spinnrocken i gång igen.
»Men huru vet man det?» vågade Kari spörja
efter en stund.
»Huru vet man det», gentog Britta, »jo, hvar
enda en af dem, som blefvo qvar efter den
olyckliga Långfredagen, Guds moder och helge kung Erik
gifve dem himmelrikes fröjd i evighet, amen! . . .
alla, som blefvo qvar efter blodbadet och kommo
hem, hade sett det och bestyrkte med en mun, hvad
djäknen hos mäster Jakob omtalade, att Sven var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
