Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Inom några ögonblick stod hon vid Svens sida
och fattade åter hans hand, och hennes kärlek gaf
henne kraft att glömma sig sjelf, ja glömma sitt
eget hjärta.
»Gå till Rasmus Jute!» hviskade hon, »gå till
Rasmus Jute!»
I detsamma var hon försvunnen. Men Sven
gick, som hon sagt, till Rasmus Jute.
Det var en krigsman från Sten Stures dagar,
som väl kände både Sven och den flyktande Gustaf
Eriksson, hvars ridderliga och manliga väsende, när
han förde riksbaneret i slaget vid Brännkyrka,
qvar-lämnat i den ädle mannens sinne ett oförgätligt minne.
»Du Sven?», sade Rasmus med oförställd
förvåning, då Sven steg in i hans rymliga stuga, där
han satt omgifven af hustru och tjenare framför
spiselelden.
Det låg ett kraftfullt och friskt skimmer öfver
hela hans väsende, och det gaf sig till känna lika
mycket i hans starka, klingande stämma som i hans
glada och trofasta ögon.
»Det var icke i går, jag såg dig, pojke», tillade
han; »tag fram stånkan, mor, och bjud gossen en
juledrick till välkomst!»
De vänliga orden föllo som majdagg i Svens
hjärta. Han tog den framräckta ölstånkan och drack,
och först därefter sporde den hurtige Rasmus efter
hans ärende. Sven omtalade allt, och Rasmus sprang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
