Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trenne månader voro icke heller förflutna efter
bröllopet, så satt konung Erik som fånge i sitt eget
slott. Han hade velat utbyta kronan mot en ringa
vrå af sitt stora rike, där han kunde fått lefva tyst
och undangömd med sin Karin och sina barn, och den
ene af hans bröder, hertig Carl, hade lofvat honom
det; men så kom Johan och så kom ständernas dom,
och Erik fick lefva sitt lif i fängelset. Hans
lidanden här gränsa till det otroliga. Man kan icke utan
rörelse läsa de bref, han skref till sin broder,
bedjande om någon mildring i sin tunga lott. »Gud
skall veta», säger han i ett af den i mars 1569,
medan han ännu satt qvar på Stockholms slott i ett
mörkt fängelse, dit hvarken sol eller måne tittade
in, — »Gud skall veta, huru omenskligt jag under de
senaste tjugutvå veckorna blifvit plågad med hunger,
köld, stank och mörker, hugg och slag; jag kan ej
tro, att det skett med min broders vetskap.» Han
var stängd från Guds ord — klagar han —, hans
bibel hade blifvit honom fråntagen, och han hade
ej på tolf’söndagar hört en predikan. Vore han än
skyldig till allt det, som man honom påbördat, så
tyckes det dock, som om en kunglig kropp vore
nog straffad. Han bad sin broder på det
bevekli-gaste »att blifva förlossad ur detta elände». Han
var färdig att gå i landsflykt: »världen vore stor
nog», skref han, »att äfven bröders hat genom
stäl-Jerjs ocji länders aflägsenhej; kpntje stølføs,» Slptlj-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
