Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
timme under fångens fönster och, samtalat med
honom, tills detta slutligen blef förbjudet och hon
måste lämna staden, utan att ens få underrätta Erik
därom. Denne kom som vanligt till sitt
fönstergaller och ropade sin Karins namn, utan att erhålla
något svar. Han fortfor att ropa det kära namnet
under några dagar, tills han kunde förstå, att han
ej mera skulle erhålla något svar. Han började då
tro, att äfven Karin blifvit honom otrogen och
öf-vergifvit honom, och med en smärta, som ej låter
sig beskrifva, upphörde han att ropa efter henne.
Och de återsågo icke hvarandra i denna världen.
Om hösten följande året fördes Erik till Örbyhus,
där Johan ändtligen befriade honom ur hans elände
genom att gifva honom förgift. Han dog klockan
2 om natten den 26 februari 1577. Den sörjande
Karin fick samma år af konung Johan Ljuksala gå’rd
i Kangasala socken i Finland, där hon sedan lefde
i ro med sina minnen, aktad och ärad äfven af dem,
som en gång voro den olycklige Eriks hätskaste
fiender.
Huru varmt och ädelt hennes hjärta var, huru
det brann för det goda, huru upphöjd hon var
öf-ver menskliga lidelser, det fick hon här tillfälle att
visa. Det stora lifvets stormar gingo sin gång inom
Vasahuset. Lycka och välsignelse följde icke med
Johans konungakrona. Själf lefde han i en ständig
ore, först för Erik, så länge h^n lefde, ogh sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
