Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de tider, hvilka då voro, som om detta medel skulle
hafva varit det, hvilket enklast och bäst ledde till
målet. Ty underläts det, blef icke heller någon
konungaätt. Carl Knutsson lemnar ett bevis därpå.
I hans skonsamhet mot sina forna jämlikar får man
väl söka hufvudorsaken till hans missöden.
Detsamma se vi ock med afseende på den ätt, som
inleder vår nyare tid. Så väl Gustaf Vasa själf som
alla hans söner kunde aldrig frigöra sig från den
fruktan, att de mäktiga och med dem befryndade
herresläkterna skulle uttränga deras ätt från tronen.
Gustaf själf hade den lyckan att redan vid sitt
första uppträdande finna platsen till stor del fri — det
arbetet hade Christian Tyrann gjort undan —; men
så väl Erik som Johan och Carl sudlade af denna
anledning mer eller mindre sina händer i blod.
Linköpings blodbad, där rikets ypperste män
föllo för bödelssvärdet, kastar en mörk, blodfärgad
skugga öfver den sistnämndes minne, ehuru man å
den ena sidan icke kan fullt frikänna de olycklige
och å den andra måste medgifva, att ur detta blod
sprang fram morgonrodnaden till den skönaste dag.
Till denna tids blodshistoria hör äfven Johan
Fleming, hvars sorgliga öde väckte samtidens, icke
mindre än eftervärldens, deltagande och beklagande
i högsta grad.
Han var son af riksmarsken Clas Fleming, den
så kallade »sotnäsan», och fru Ebba Stenbock, sy-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
