Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jonas kom före Mäster Måsse och skulle,
såsom honom ålagdt var, elda. Kamraterna därutanför
sågo i detsamma den stränge mäster Måsse komma
hemtågande. De bultade till ett tag på fönstret för
att vama Jonas, hvilken likväl icke var invigd i
hem-ligheten, och så voro de som bortblåsta. Men
Magnus Lunonis hade märkt dem långt innan de märkte
honom, och han blef genast mäkta vred samt
påskyndade sina steg.
Jonas såg både till sin förvåning och
förskräckelse hvad som var gjordt, men han kunde icke
tänka sig en sådan djärfhet begången af sina
kamrater, utan trodde i förstone, att det var något
besynnerligt infall af mäster Måsse själf, ehuru han dock
icke kunde blifva klok på, hvad det skulle betyda.
Han stod med händerna stödda mot sina knän
framlutad och betraktade det tillämnade bålet, då
plötsligen en järnhård hand fattade honom om
halsen och slog honom i golfvet, så att han var nära
att förlora sansningen.
Det var Magnus Lunonis, som smugit sig in
och vid åsynen af sina älsklingar råkat i fullkomligt
raseri. Hans ögon blänkte vid eldskenet, och hela
hans kropp skälfde.
»Man skall hålla passlig skolenäpst»,
frammumlade han, »så säger ärkebiskop Lars, passlig
skolenäpst, och icke tillåta för mycket själfsvåld . . . ja,
jag skall en gång bita hufvudet af din fräckhet... .»•
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
